det är inget misstag

idag var tredje dagen och jag trodde verkligen att trestegseffekten skulle dyka upp, men dagens överskuggande känsla är den av besvikelse, frustration och ren och skär poänglöshet.

alla möjligheter fanns, vänner musik, fylla, kavorka. det bidde inte ens den f****ga jävla tummen.
det blev en fantastisk konsert som inte fick någon värdig uppföljning (my darling you!!), för konserten efter var ett jävla hån mot allt vad estetik och värdighet heter (nordpolen). och sen var det kört.

men det som gör att jag trots allt skriver det här är att jag hört årets cpbästa låt. den heter "human", den framförs av las vegas-bandet the killers och jag ids inte ödsla energi på att försöka uttrycka de känslostormar som rasar i mitt inre var gång jag hör den, för vad skulle det tjäna till. vid sådana här tillfällen önskar man att man vore josef storm. men, alas, det finns bara en josef. och när han får ordet, ja då blir det känslostorm. jag är inte josef, inatt har jag inte orken. men ni vet att jag kan när jag kan, och då förstår ni att när jag säger att "human" är där uppe, där jävla fucking satans uppe, då menar jag det. en annan natt, en natt när förutsättningarna håller vad de lovar på ett lite rimligare sätt än dagens pekoralfadäsblamage, då skulle jag ha kunnat skriva en så jävla elokvent rant om "human". men nu ska jag äta ostbågar och choklad, dricka cola och lyssna på "human" tills den förbannade jävla sömnen behagar ge mig en slight relief.