Att vilja hålla kvar ögonblicket då allt syns perfekt och smärtan när det visar sig ogörligt.

har börjat kolla på spung och det är ju inte det nyttigaste för en sån som jag, alla dessa omöjliga känslor som vill ut men ingenstans har att ta vägen.

läste recensionen av brideshead-filmen i gp, tog rubriken till inlägget därifrån, och tänkte att kim är ju sebastian, fast ändå inte alls, men fattar ni så fattar ni, för annars vet jag inte hur jag ska förklara.

men det som slagit mig mest det senaste är återigen robbie. köpte intensive care och rudebox en gång till, för de var billiga och det var bonus-dvd:er med. det finns dokumentärer om skivinspelning respektive turné på de där dvd:erna, och de är lika bra som nobody someday, dokumentären från 98 eller nåt, där robbie visar sin hudlöshet, humor och idioti i ungefär lika doser. jag blir alltid lite kär i robbie när jag ser den, och blev det igen när jag såg de nya dokumentärerna.

och hela avsnittet där petra fyller år och melas har köpt örhängen till henne och så kommer den där f****n och ska ta med sig melas in på toaletten, men allt "ordnar" sig på tunnelbanan det allra sista, melas trycker asken med örhängena i den däckade petras hand och ler så fint. jag vet inte, jag borde förstås sova, men det ligger en och en halv säsong av spung kvar på min dator, och jag vill ju också bara bara lyssna på robbie. beslut, beslut. ett jävla otyg.

det här går inte jättebra, jag vill inte citera några låttexter, jag vill mest bara uttrycka att robbie verkar vara en sammansatt, älskvärd och jävligt älskande person, och det låter månne lite fånigt, men jag tycker att jag känner igen mig kanske bara lite i alla fall. jag känner definitivt igen mig i hans eviga mantra om att han vill hitta en kvinna, och att han ständigt misslyckas av skäl som tycks ligga just bortom hans fattningsförmåga. kanske är det dumt att försöka så hårt, att tro så envist, kanske är det bara att slappna av och låta det komma. men hur lätt är det?

och det ständiga växlandet mellan självförtroende the size of canada och en känsla av otillräcklighet som förlamar. been there, återkommer gång på gång. fåfängan/självhatet, samma sak men inte. behovet av ensamhet men att samtidigt vara rädd för att vara ensam. allt det där blir väldigt tydligt i de här dokumentärerna, och jag kan tycka att det är oerhört imponerande att han lät dem göras, att han lät dem släppas och visas upp. det är förstås ännu ett uttryck för narcissism, men ändå.

att ständigt jaga det där ögonblicket då allt syntes perfekt, men i bakhuvudet veta att det är ogörligt, ungefär så.