varje litet steg
Jag trodde inte att det skulle kunna hända igen, jag trodde jag var förbi den känslan. Men när jag efter en sömnlös natt drar ett maratonparti fejktetris och för första gången lyssnar på nya Lasse Lindh-plattan så kom den tillbaka med full kraft. Igen. Jag borde ha förstått det.
En närmast poulsensk knytnäve i magen. Jag tappar inte andan, rasar inte omkull på golvet, men hjärtat blev kännbart tyngre och lättare på samma gång.
Jag har ofta funderat på att skriva nåt om Lasse, jag har ju gillat honom så länge. Jag brukar i tankarna formulera långa litanior om hans likheter och olikheter med Hellman, Hellström och Gessle. Hans hellmanska vardaglighet, hans hellströmska sätt att inte dölja - och, känns det som, inte kunna dölja - sitt trasiga inre, hans gessliga sätt att så jäkla tydligt vara en produkt av en småstads tonårsliv. Han bodde kanske i Malmö när han var tonåring, men var det inte nåt med typ Sandviken också?
Hur som helst. "Jag tyckte jag var glad" heter skivan, och det är det där ordet som består av ett annat ord för ur och motsatsen till smutsigt. En självklar Lasse-titel, och lika självklart behandlar han återigen ungdomens ständiga förälskelser och uppbrott, lika självklart har han fortfarande förmågan att placera mig i exakt den känslan jag hatar så men längtar så efter. Retoriska frågor som "När blev kärlek så svårt att få?" och "Vad hände, vad hände, vad hände med oss?" får förstås inget svar.
Jag upptäckte Lasses sologrejer när jag köpte hans "I en annan flicka"-singel för att få ihop tio cd-singlar för 50 pix på en strumpsäljarsejour för x antal år sedan. Jag hade ytterligare x antal år tidigare lyssnat på Chevys debutsingel på Jannes Wax i Skövde, för omslaget var så jävla indiepop, och det var den tidseran. Jag slogs aldrig riktigt omkull av Chevy, även om "Te quiero" och "My my my" gav en föraning om vilken ångest han senare skulle kunna uppbringa med sin röst. Det är nästan pinsamt hur han verkligen inte skäms för att lägga så mycket känslor bakom varje fras ibland. Jag vet inte om jag gillar det helt och hållet, men jag vet att jag inte kan värja mig. En balansgång mellan skamsköljning och känslan av att jag precis, precis förstår exakt vad han menar. En av b-sidorna på "I en annan flicka"-singeln heter "Håll mej", och låter ungefär så. En bön om att bli hållen helt enkelt, och jag blir lika jävla kär i kärleken varje gång jag hör den, och jag tror verkligen att det ska kunna bli så där oskyldigt och fint och gulligt igen varje gång jag hör den.
Jag minns en kväll på Jord, av alla jävla ställen, Tribeca skulle spela, men deras typ dator gick sönder på tåget, så det blev en akustisk spelning och jag och Malin ropade till slut på "Teenage" fast det kändes som att man störde, för det var så tyst, så tyst på det där jäkla haket. Men han skrattade, och han spelade den. Nästa gång han var i stan var det samma visa, och varje gång jag sett honom har jag till slut ändå ropat efter "Teenage" och varje gång har han spelat låtfan.
"Teenage", ja. "If this is teenage, well then I'm teenage". Självinsikt tror jag att man kan kalla det, och jag är ju likadan. Det är ju änna dags att växa upp om man säger, men hur fan gör man? Jag tänker inte fråga Lasse. Men jag lär ju lyssna sönder även "Jag tyckte jag var glad", tills den sitter där i märgen med "Bra", "Dragon Down" och "Lasse Lindh".
Kanske växer jag upp en dag och blir för gammal för sånt. Men jag kan inte se det hända.
En närmast poulsensk knytnäve i magen. Jag tappar inte andan, rasar inte omkull på golvet, men hjärtat blev kännbart tyngre och lättare på samma gång.
Jag har ofta funderat på att skriva nåt om Lasse, jag har ju gillat honom så länge. Jag brukar i tankarna formulera långa litanior om hans likheter och olikheter med Hellman, Hellström och Gessle. Hans hellmanska vardaglighet, hans hellströmska sätt att inte dölja - och, känns det som, inte kunna dölja - sitt trasiga inre, hans gessliga sätt att så jäkla tydligt vara en produkt av en småstads tonårsliv. Han bodde kanske i Malmö när han var tonåring, men var det inte nåt med typ Sandviken också?
Hur som helst. "Jag tyckte jag var glad" heter skivan, och det är det där ordet som består av ett annat ord för ur och motsatsen till smutsigt. En självklar Lasse-titel, och lika självklart behandlar han återigen ungdomens ständiga förälskelser och uppbrott, lika självklart har han fortfarande förmågan att placera mig i exakt den känslan jag hatar så men längtar så efter. Retoriska frågor som "När blev kärlek så svårt att få?" och "Vad hände, vad hände, vad hände med oss?" får förstås inget svar.
Jag upptäckte Lasses sologrejer när jag köpte hans "I en annan flicka"-singel för att få ihop tio cd-singlar för 50 pix på en strumpsäljarsejour för x antal år sedan. Jag hade ytterligare x antal år tidigare lyssnat på Chevys debutsingel på Jannes Wax i Skövde, för omslaget var så jävla indiepop, och det var den tidseran. Jag slogs aldrig riktigt omkull av Chevy, även om "Te quiero" och "My my my" gav en föraning om vilken ångest han senare skulle kunna uppbringa med sin röst. Det är nästan pinsamt hur han verkligen inte skäms för att lägga så mycket känslor bakom varje fras ibland. Jag vet inte om jag gillar det helt och hållet, men jag vet att jag inte kan värja mig. En balansgång mellan skamsköljning och känslan av att jag precis, precis förstår exakt vad han menar. En av b-sidorna på "I en annan flicka"-singeln heter "Håll mej", och låter ungefär så. En bön om att bli hållen helt enkelt, och jag blir lika jävla kär i kärleken varje gång jag hör den, och jag tror verkligen att det ska kunna bli så där oskyldigt och fint och gulligt igen varje gång jag hör den.
Jag minns en kväll på Jord, av alla jävla ställen, Tribeca skulle spela, men deras typ dator gick sönder på tåget, så det blev en akustisk spelning och jag och Malin ropade till slut på "Teenage" fast det kändes som att man störde, för det var så tyst, så tyst på det där jäkla haket. Men han skrattade, och han spelade den. Nästa gång han var i stan var det samma visa, och varje gång jag sett honom har jag till slut ändå ropat efter "Teenage" och varje gång har han spelat låtfan.
"Teenage", ja. "If this is teenage, well then I'm teenage". Självinsikt tror jag att man kan kalla det, och jag är ju likadan. Det är ju änna dags att växa upp om man säger, men hur fan gör man? Jag tänker inte fråga Lasse. Men jag lär ju lyssna sönder även "Jag tyckte jag var glad", tills den sitter där i märgen med "Bra", "Dragon Down" och "Lasse Lindh".
Kanske växer jag upp en dag och blir för gammal för sånt. Men jag kan inte se det hända.
posted by arn at 8:00 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home