let things fall apart...

det här inlägget var en long time coming, det började förra lördagen med ett samtal om döden och jag tänkte skriva något om sådana man saknar på ett eller annat vis och sånt där man egentligen aldrig kan fånga i ord.

sen försvann den där känslan. sen på söndagen kom jörgen förbi med nya matinée-samlingen, och på den finns en ny lovejoy-låt. den är dedikerad till keith och heter astronauts. den är i vanlig ordning knäckande, sorglig, livsbejakande, viskande, majestätisk, storvulen och intim på en och samma gång. den är allt lovejoy är, allt jag vill att musiken ska vara. den är självklart världens bästa låt de fyra minuterna den håller på. Refrängen, liksom:

"We will slowly fall to earth
Like astronauts we'll gasp for air
We will wonder where we've been
Through the stars I'll call for you
For you"

det gick tydligen att fånga det i ord. det krävdes en dick preece.

sen hände det förstås en annan sak, och livet kanske inte kastades omkull, men visst fick det en ny lutning igen.

idag är en sån där dag mittemellan längtan och saknad. det är inte många timmar kvar, det är inte många timmar sedan. jag är glad och melankolisk på samma gång.

vet inte vad jag försöker säga och ska väl verkligen inte ge mig på det där döden-temat igen. men jag vet att det är jävligt fint att leva ibland och jag är glad att jag gör det.

fast ändå, lasse och erik hade en diskussion om varför man är rädd för döden. det handlade om att man vill bli ihågkommen, och inte glömmas bort efter x antal år. det var det, inte det fysiska skeendet att sluta andas. jag håller helt med. man vill ju gärna bli ihågkommen som dick minns keith, med en värdighet.

just nu, när jag åter lyssnar på astronauts, tänker jag att jag skulle vilja att den spelades på min begravning, tillsammans med being boring. samtidigt: jag kan inte ens föreställa mig min begravning. det är nog så att jag inte varit så här bejakande till livet på ganska länge. det har jag dick, keith, och vissa andra att tacka för.

fan, nu kom la air balloons på winampen också. den känslan är inte dum. inga vänner att prata med, men den här lilla rutan på internet och balkongen med ciggen och en god låt i luren, det räcker rätt långt. ibland måste inte alla ord uttryckas. det kan räcka med en blick. jag ser fram emot många fler.