kanske är det så det måste vara
ok, vi tar det direkt, en utlösande faktor för den här texten var almedals nya singel, "A", närmare bestämt textraden "Jag skulle aldrig sjunga en sång om dig, men nu står jag här."
då har vi det sagt. musiken. been there, done that, will do it again, ganska snart. det är ju det som gör det. får ut mina satans jävla känslor ur det här rigida livet. ännu en gång.
en annan sak som i dag fick mig att inse saker jag redan vetat så länge, men inte kunnat formulera: min vän, som berättade för mig att han älskar henne. henne, hon som (som jag sa till honom, det är min teori) är rädd för sig själv, hon flyr till det där "trygga", det där som hon redan haft, det där som är lätt, det där som är det förväntade, det där som "ska" vara. jag ska inte säga att jag vet hur han känner. det gör jag inte, kan jag inte, skulle jag aldrig vara förmäten nog att påstå mig kunna/veta/känna, det hoppas jag verkligen. men jag har en bollpark.
nånstans vet jag ungefär hur han menar. för jag har en liknande person i mitt liv. vi känner inte varann, vi vet förmodligen mindre om varann än du och jag och din mamma vet om mikael persbrandt (ett exempel, jag tog det efter att ha förkastat många andra, poängen är att vi vet inte ett jävla skit om nån, minst av allt om mikael persbrandt, men visst fan tror vi att vi vet?), men någonstans finns alltid det där kvar. det där som gjorde att jag klättrade i ett träd trots min höjdrädsla den där sommaren, det som gjorde att hon slog så hårt på sin cykelsadel på bakgården den där dagen efter att jag dumpat henne (mitt livs största misstag, jag vet det nu, men jag återkommer till varför det samtidigt inte alls var ett misstag), det där som gjorde att min själ lyfte till höjder jag inte tror att jag kan återkalla någonsin igen.
nånstans vet jag. nån jävla stans. och här kommer det:
jag vill inte, jag tänker inte, vara den som förhindrar. det är så där, man vill ju att det där sjukt jävla stora viktiga allt verkligen ska vara allt för jävla evigt. men kanske är det så att det inte ska vara så, kanske är det så att hon ska välja det där förväntade, det som inte känns riskabelt, det som är tryggt, rätt, boring, vilket ord du vill använda här, det är upp till dig. kanske är det så. den sista paragrafen handlade om min vän. jag vill bara ge honom min teori. egentligen vill jag bara säga "FUCK HER!", för hon förtjänar dig inte. men det funkar ju inte så. han skiter ju fullständigt i förtjänar, det handlar ju ingenstans om förtjänar. men kanske är det så det måste vara.
(nästa stycke handlar om mig, mig och henne)
kanske är det så det måste vara. efterhandskonstruktion deluxe, ponera om jag INTE hade dumpat henne den där dagen, kanske hade vi varit varandras allt. på ett forum på internet har hon kategoriserat oss som tvillingsjälar, jag är helt med på det, och kanske hade vi kunnat vara det, på alla möjliga nivåer och plan och sätt. men kanske inte. kanske hade det gått helt åt helvete. jag känner henne inte, och hon inte mig, men som jag uppfattat det så blev hon en helt annan människa efter oss, en fantastisk människa, som gör mycket gott för den här världen. och då kan jag ändå känna att, fan, det kanske inte var ett misstag ändå. samtidigt kommer den där dagen, den där dagen, alltid att vara mitt livs största misstag, mitt livs största misslyckande, mitt livs största jävla fuck-up.
men, kanske är det så det måste vara. kanske är det fint, det som blir, kanske är det som det är.
hon kommer alltid, alltid att vara där. var gång jag hör hennes namn, var gång jag tänker i den banan (hennes mamma blev ihop med sin ungdomskärlek igen efter många år av äktenskap med en annan, vilket alltid kommer att få mig att tänka att fan, kan inte historien upprepa sig?), var gång kommer jag alltid att känna att det kunde, borde, skulle varit vi. men samtidigt, vad fan vet jag. jag vet ingenting om henne. ingenting alls. mer än att jag alltid kommer att älska henne.
samtidigt så måste jag (som min vän sa i dag) move on. det finns annat och andra här i livet. jag är inte avhängig en kärlek. jag har så mycket kärlek att ge, jag har så mycket liv att ge, det handlar bara om att träffa rätt igen. det kan hända.
jag har egentligen aldrig hävdat att jag aldrig skulle sjunga en sång om dig, jag står ju egentligen bara här igen. du är ju där. men du är inte allt. eller?
då har vi det sagt. musiken. been there, done that, will do it again, ganska snart. det är ju det som gör det. får ut mina satans jävla känslor ur det här rigida livet. ännu en gång.
en annan sak som i dag fick mig att inse saker jag redan vetat så länge, men inte kunnat formulera: min vän, som berättade för mig att han älskar henne. henne, hon som (som jag sa till honom, det är min teori) är rädd för sig själv, hon flyr till det där "trygga", det där som hon redan haft, det där som är lätt, det där som är det förväntade, det där som "ska" vara. jag ska inte säga att jag vet hur han känner. det gör jag inte, kan jag inte, skulle jag aldrig vara förmäten nog att påstå mig kunna/veta/känna, det hoppas jag verkligen. men jag har en bollpark.
nånstans vet jag ungefär hur han menar. för jag har en liknande person i mitt liv. vi känner inte varann, vi vet förmodligen mindre om varann än du och jag och din mamma vet om mikael persbrandt (ett exempel, jag tog det efter att ha förkastat många andra, poängen är att vi vet inte ett jävla skit om nån, minst av allt om mikael persbrandt, men visst fan tror vi att vi vet?), men någonstans finns alltid det där kvar. det där som gjorde att jag klättrade i ett träd trots min höjdrädsla den där sommaren, det som gjorde att hon slog så hårt på sin cykelsadel på bakgården den där dagen efter att jag dumpat henne (mitt livs största misstag, jag vet det nu, men jag återkommer till varför det samtidigt inte alls var ett misstag), det där som gjorde att min själ lyfte till höjder jag inte tror att jag kan återkalla någonsin igen.
nånstans vet jag. nån jävla stans. och här kommer det:
jag vill inte, jag tänker inte, vara den som förhindrar. det är så där, man vill ju att det där sjukt jävla stora viktiga allt verkligen ska vara allt för jävla evigt. men kanske är det så att det inte ska vara så, kanske är det så att hon ska välja det där förväntade, det som inte känns riskabelt, det som är tryggt, rätt, boring, vilket ord du vill använda här, det är upp till dig. kanske är det så. den sista paragrafen handlade om min vän. jag vill bara ge honom min teori. egentligen vill jag bara säga "FUCK HER!", för hon förtjänar dig inte. men det funkar ju inte så. han skiter ju fullständigt i förtjänar, det handlar ju ingenstans om förtjänar. men kanske är det så det måste vara.
(nästa stycke handlar om mig, mig och henne)
kanske är det så det måste vara. efterhandskonstruktion deluxe, ponera om jag INTE hade dumpat henne den där dagen, kanske hade vi varit varandras allt. på ett forum på internet har hon kategoriserat oss som tvillingsjälar, jag är helt med på det, och kanske hade vi kunnat vara det, på alla möjliga nivåer och plan och sätt. men kanske inte. kanske hade det gått helt åt helvete. jag känner henne inte, och hon inte mig, men som jag uppfattat det så blev hon en helt annan människa efter oss, en fantastisk människa, som gör mycket gott för den här världen. och då kan jag ändå känna att, fan, det kanske inte var ett misstag ändå. samtidigt kommer den där dagen, den där dagen, alltid att vara mitt livs största misstag, mitt livs största misslyckande, mitt livs största jävla fuck-up.
men, kanske är det så det måste vara. kanske är det fint, det som blir, kanske är det som det är.
hon kommer alltid, alltid att vara där. var gång jag hör hennes namn, var gång jag tänker i den banan (hennes mamma blev ihop med sin ungdomskärlek igen efter många år av äktenskap med en annan, vilket alltid kommer att få mig att tänka att fan, kan inte historien upprepa sig?), var gång kommer jag alltid att känna att det kunde, borde, skulle varit vi. men samtidigt, vad fan vet jag. jag vet ingenting om henne. ingenting alls. mer än att jag alltid kommer att älska henne.
samtidigt så måste jag (som min vän sa i dag) move on. det finns annat och andra här i livet. jag är inte avhängig en kärlek. jag har så mycket kärlek att ge, jag har så mycket liv att ge, det handlar bara om att träffa rätt igen. det kan hända.
jag har egentligen aldrig hävdat att jag aldrig skulle sjunga en sång om dig, jag står ju egentligen bara här igen. du är ju där. men du är inte allt. eller?
posted by arn at 2:56 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home