brand new game

igår var jag en full gräsänkling, jag ringde upp 140 spänn på två mobilsamtal till berlin och gick sen hem och åt köttbullsmackor och kollade på peep show, för att dämpa den krypande känslan av meningslöshet som oundvikligen dyker upp när man går hem ensam från ett ställe. jag var på uppåt och såg dreams end göra en kort men god spelning. jag tänkte på hur konstigt det är med nya vänner, olof och thomas och jonatan och perb, de känns så nya, men det är mer än fem år sen jag skrev den där första lilla artikeln om dem i wiwajsf#1. i samma fanzine skrev jag också (vad jag tror är) den första artikeln om jens lekman. det har ju gått tämligen olika för dem sen dess. jag och dreams end står kvar och stampar på samma ställe. jens har blivit jens med hela svenska folket och flyttat till australien. nu är han på usa-turné och han har norpat med sig micke c också, den grisen.

hur som helst, berlin.

jag ser jävligt mycket fram emot att åka till berlin, av flera skäl. flickan är det största, förstås, men det ska också bli skönt med nåt nytt, nåt som inte känns som jävla vanligt. det här är en känsla jag ofta får, känns det som, att allt är same ol, och inget känns särskilt pepp. ännu en säsong i allsvenskan, liksom. det är gött, men spännande it ain't. ska det inte bli mer? ska jag se fram emot derbyt när vi får en oförtjänt straff emot oss? ska jag se fram emot svanen nästa vecka, för att the kid kommer att göra en god spelning igen? ska jag se fram emot sommaren på balkongen? ja, det är klart som fan att jag ska.

men mest ska jag se fram emot berlin. jobba som ett svin innan dess, för att inte göra åt onödiga pengar i göteborg på saker jag redan gjort. lyssna på skivor som millencolins nya, för den påminner mig om en mer okomplicerad tid (2006, typ) och hetsa olof om att skicka nya dreams end-låtar till mig på msn. det ska jag göra. sen ska jag åka till berlin och leva ett annat liv än det jag lever här.