jag skjuter stjärnor

han johan österman har upptäckt hardy nilsson. det gör mig väldigt glad, att någon av kidsen upptäcker ett band som för mig för tio år sedan symboliserade en sorts plågsam längtan, en framtidstro, en frustration, en känsla av att allt redan var kört, allt på en gång.

det här kommer förstås att bli ännu en av de där texterna där jag tar upp alla små hålor jag bott i, minnen av kvinnor jag sedan länge tappat kontakten med, och jag kommer självklart att bli tämligen blödig. det ligger i sakens natur.

så jag kör, jag bara kör.

sommaren 1995 måste det väl ha varit. skövde. jag vill minnas att jag var ensam på hela studentkorridoren i ett par dagar, och jag spelade musiken jävligt högt och dansade i korridorerna mitt i natten. "girl from mars" och "angel interceptor" med ash var kanske de jag dönade på med oftast, men det som ligger kvar som det starkaste minnet i mig är den inledande smattrande synthslingan i "jag skjuter stjärnor" med hardy.

jag har alltid varit svag för frenetiska synthslingor, men i "jag skjuter stjärnor" parade hardy ihop det där med en text som var alldeles, alldeles för påfallande super-romantisk för en sån som jag.

"jag skjuter stjärnor och önskar mig
att jag får hela mitt liv med dig!"

jag hade förstås någon att applicera det där på, och jävlar vad det där kan sitta i i vissa ögonblick. varje gång ett tåg stannar till i skövde på väg till eller från götet så får jag en melankoli i hela mig som får sin trots allt huvudsakligen positiva lyster enbart från minnet av de där sjukt ändlösa sommarnätterna, de där bisarrt kalla dagarna i värmland och alla de där låtarna jag skickade henne på sjukt många blandband det där året vi hade distansförhållande.

men nu när jag lyssnar på hardy så handlar det förstås inte bara om det. hardy funkar förstås bäst en årstid som den här, när alla göteborgs lyckade människor hänger på linnéterrassen långt in på söndagnatten och för oväsen och balkongen badar i solen i sina fyra korta timmar som snart blir fem, sex, sju och jag inleder årets glassprovsmakarsäsong. kalla det vårkänslor om ni vill, och jag skulle säga vårkänslor SCHMÅRKÄNSLOR, för för hardy har jag haft sommar-, höst- och vinterkänslor också.

många, många av hardys låtar fyller mig fortfarande med exakt samma känsla som då, om än med ett underliggande drag av sorgsenhet. sorgsenhet för att hardy - sveriges bästa svenskspråkiga band NÅGONSIN, som jag brukade hävda - aldrig slog stort, aldrig kommer att få en hellmansk återupprättelse, aldrig kommer att bli rika på royalties från sina flawed but beautiful skivor.

jag är rätt övertygad om att janne p - pettersson, men det räcker liksom med p - sångaren och textförfattaren, har världens vanligaste jobb i dag. hans projekt efter hardy, autorock var liksom redan från början ett misslyckande, att de kallade sitt album "plan b" kändes redan då rätt så övertydligt. har fått för mig att jag hört nån säga nåt om hans nuvarande liv, någon från skellefteå, men jag har förträngt vad. orka googla, antingen blir jag besviken för att jag har rätt, men troligare är väl att inget finns att utröna.

det sjuka är ju att hardy i alla fall i början hade någon sorts hype i de "ledande" tidningarna, typ ultra och expressen fredag. de fick positiva recensioner i pop och SA och jämfördes med teenage fanclub och posies. det sistnämnda fick jag förstås ångest av, och den blev inte direkt bättre den där gången på hultsfred 95 då nån jävla rosahårig jänkarslusk klev på scenen och fördärvade den enda möjlighet jag någonsin fick att se hardy live. mest yvades journalisterna över janne p:s texter, och det är inte så konstigt.

låten "hela hjärtat mitt" var nog den som var närmast att bli en hit.
inte så konstigt, med tanke på den sjukt naiva, övergulliga lyriken:

"du är som en sommaräng
kom och blomma på min säng
du får hela hjärtat mitt
om jag får en bit av ditt"

gick refrängen, och fan vad jag föll för det när jag hörde den första gången. det finns ett gäng låtar till som förtjusar och sliter i mig, men jag återkommer ständigt till "jag skjuter stjärnor". synthslingan, sättet jannes skelleftemål lyser igenom i s-ljuden när han sjunger titeln, textens innebörd. det är betagande, bedårande, bedrövande. popmacka med extra allt.

österman skrev något om att den är en kandidat till VBL, världens bästa låt, och varje gång jag låter synthslingan smattra iväg min puls är jag benägen att hålla med honom. i de ögonblicken är hardy för mig verkligen sveriges bästa svenskspråkiga band någonsin. kanske kan man ta bort svenskspråkiga, och kanske är geografin fullständigt oviktig.

hardys sista skiva hette "härifrån" och var mycket hårdare och dystrare än de två tidigare. janne sjunger om hur allt går åt helvete, och jag minns när jag hörde "faller tillbaks" de första gångerna, på radion sommaren 97 tror jag. jag minns borås, och jag minns att den sommaren var sjukt deprimerande. och att hardy också hade förmåga att tonsätta den känslan, och att jag var så jävla glad ändå att jag hade ett band som dem. jag minns den sugande känslan jag fick i maggropen när jag hittade "härifrån" på hold on, begagnat-butiken, jag tror den kostade 95 pix, och den var typ precis släppt, och jag minns att jag var så jävla tvungen att skaffa fram de där 95 usla kronorna, hur många jävla jordgubbsjävlar jag än skulle behöva plocka.

jag vet att jag kommer att få så många många minnen till tack vare hardy. det är därför som de är SVERIGES BÄSTA SVENSKSPRÅKIGA BAND NÅGONSIN.