här är varmare än du tror

alltså, min dygnsrytm. sov max fem timmar igår. upp klockan två på eftermiddagen typ. somnade sen vid två inatt. vaknade fem. kunde inte somna om. ska det vara så?

nå, jag vaknade med en sjuk gt-abstinens. jag skyller på jonerik. eller nej, jag tackar jonerik. han fick mig att inse nåt jag nästan glömt: jag älskar gyllene tider.

jag minns dagar i mina tonår, jag hade instant hits på kassett och gick omkring och lyssnade inte på annat i min freestyle. där finns så många låtar som talade till en socialt inkompetent idiot som jag.

jag tjötade med jerka om att ted gärdestad och jakob hellman har den här kredden, jag ville hävda att pg borde fan också ha den. ted och jakob har varit geniala i sina stunder, jag skulle aldrig drömma om att förneka det, men de har inte så många fantastiska låtar som gyllene tider.

alltså, det här blir ju patetiskt, jag är inte tillräckligt uppspelt i sinnet för att kunna skriva som jag vill. jag är inte full heller, hade jag varit det hade det här blivit något helt annat.

då hade jag gissningsvis använt mycket fler versaler och citerat låtar alldeles higgledy-piggledy.

men nu är jag mer kärlekskrank i andanom, lite lätt sorgsen, men glad. framtidstron är där, nostalgin är där.

den där känslan av att sommaren i år kan bli den bästa någonsin som infaller såna här dagar varje år.

alltså, det är inte allt rosor det här med gt. mina vänner när jag var liten älskar förstås också gt, och när sådana idioter gillar samma band som man själv gör så får man ju genast en viss aversion, om man låter den känslan styra. men det vill jag inte göra.

jag vill ha den där känslan jag hade när jag var säg 13 år och hade instant hits i mina öron och gick omkring i limmared och insåg nog att det var rätt rötet mitt liv, men låtarna var det inte. jo-anna farväl och sjömän var helt ashårda och poppiga tyckte jag, billy var patetisk, fast på det där bra sättet, som ebbas die mauer ungefär, och vandrar i ett sommarregn, småstad, när alla vännerna gått hem, (hon vill ha) puls, flickan i en cole porter-sång och framför allt det hjärta som brinner ekade av nånting jag fortfarande inte hade upplevt, men som jag nog nånstans visste att jag ville och kanske trodde jag också att jag skulle få uppleva det.

ljudet av ett annat hjärta var nånstans mitt emellan hård och den där förhoppningsfulla känslan av framtida liv.

och här är jag så. jag borde ta tillfället i akt att jobba, nu när jag ändå sitter här, p-o är i marocko, honom kan jag inte väcka. men det är lättare sagt än gjort. jag vill ju bara lyssna på det hjärta som brinner igen och igen och igen.

jag klarar mig nog, jag klarar mig nog ändå. liksom.