här är varmare än du tror

alltså, min dygnsrytm. sov max fem timmar igår. upp klockan två på eftermiddagen typ. somnade sen vid två inatt. vaknade fem. kunde inte somna om. ska det vara så?

nå, jag vaknade med en sjuk gt-abstinens. jag skyller på jonerik. eller nej, jag tackar jonerik. han fick mig att inse nåt jag nästan glömt: jag älskar gyllene tider.

jag minns dagar i mina tonår, jag hade instant hits på kassett och gick omkring och lyssnade inte på annat i min freestyle. där finns så många låtar som talade till en socialt inkompetent idiot som jag.

jag tjötade med jerka om att ted gärdestad och jakob hellman har den här kredden, jag ville hävda att pg borde fan också ha den. ted och jakob har varit geniala i sina stunder, jag skulle aldrig drömma om att förneka det, men de har inte så många fantastiska låtar som gyllene tider.

alltså, det här blir ju patetiskt, jag är inte tillräckligt uppspelt i sinnet för att kunna skriva som jag vill. jag är inte full heller, hade jag varit det hade det här blivit något helt annat.

då hade jag gissningsvis använt mycket fler versaler och citerat låtar alldeles higgledy-piggledy.

men nu är jag mer kärlekskrank i andanom, lite lätt sorgsen, men glad. framtidstron är där, nostalgin är där.

den där känslan av att sommaren i år kan bli den bästa någonsin som infaller såna här dagar varje år.

alltså, det är inte allt rosor det här med gt. mina vänner när jag var liten älskar förstås också gt, och när sådana idioter gillar samma band som man själv gör så får man ju genast en viss aversion, om man låter den känslan styra. men det vill jag inte göra.

jag vill ha den där känslan jag hade när jag var säg 13 år och hade instant hits i mina öron och gick omkring i limmared och insåg nog att det var rätt rötet mitt liv, men låtarna var det inte. jo-anna farväl och sjömän var helt ashårda och poppiga tyckte jag, billy var patetisk, fast på det där bra sättet, som ebbas die mauer ungefär, och vandrar i ett sommarregn, småstad, när alla vännerna gått hem, (hon vill ha) puls, flickan i en cole porter-sång och framför allt det hjärta som brinner ekade av nånting jag fortfarande inte hade upplevt, men som jag nog nånstans visste att jag ville och kanske trodde jag också att jag skulle få uppleva det.

ljudet av ett annat hjärta var nånstans mitt emellan hård och den där förhoppningsfulla känslan av framtida liv.

och här är jag så. jag borde ta tillfället i akt att jobba, nu när jag ändå sitter här, p-o är i marocko, honom kan jag inte väcka. men det är lättare sagt än gjort. jag vill ju bara lyssna på det hjärta som brinner igen och igen och igen.

jag klarar mig nog, jag klarar mig nog ändå. liksom.

ralle och jerka och säffle och doooo-ooom!

det är en sån natt igen.

men jag orkar inte spilla mitt hjärta över balkongkanten idag igen.

jag ville egentligen bara säga att efter music for girls och innan absolutely no decorum så kom ju faktiskt shoreline. och den har ju givetvis betytt minst lika mycket som båda de låtarna.

så var det sagt.

en annan natt, baby, ska jag berätta allt.

ABSOLUT INGA HÄMNINGAR

jag har hört låten som kommer att visa mig vägen. sist jag hörde låten var 1998. då var det MUSIC FOR GIRLS. ni förstår - i alla fall ni som känner mig någorlunda - att det är allvar nu. ABSOLUTELY NO DECORUM är låten. bandet är THE ARK.

jag brukar tjöta om att om jag skulle citera en låt i sin helhet så skulle det vara den och den. men absolutely no decorum (hädanefter kallad and) tänker jag aldrig ALDRIG citera i sin helhet, den är för bra, för träffande, för sjukt jävla äcklig i all sin pricksäkerhet.

det skulle vara alltför mycket, alltför träffande. jag skulle inte kunna rättfärdiga det. ni vet, så där som vissa låtar (läs MUSIC FOR GIRLS) bara sådär träffar helt sjukt jävla rätt.

jag börjar med tankegången att THE ARK är ett helt ok band med en låt som är helt sjukt bra (jag åsyftar förstås CALLETH YOU COMETH I). sen så fortsätter jag med den tankegången att jag inte har lyssnat på dem på några år. och så bara slår de TILL:

THANK GOD I WAS BORN IN A TIME WHEN SOMETHING NEW WAS ABOUT TO START!

och så börjar jag förstås tänka på "ny tid, ny strid", det här asgamla uttrycket, men som några kvinnor (LINNFIAKERSTINCECILIA (kanske fler men dem känner jag i så fall ej) har aktualiserat, och som jag uppskattar sjukt mycket.

i går var jag på brorsan och svanen och jag vet inte hur NI känner och jag SKITER i hur ni känner men det som JAG kände i går var att det var en jävla ny känsla, allt blev nytt, gött, fint.

GÖTEBORG!

håkan, RASMUS, varvet.

man har sin gbg-känsla, förstås. den är individuell. för mig består den just i detta jävla NU av and. jag kan EJ förklara. men jag tänker ändå försöka.

jag sitter själv nu, framför min dator. jag är full. jag har ABSOLUTELY NO DECORUM på REPEAT på min cd-walkman och var gång den börjar och var gång den slutar så blir jag ännu mer övertygad:

JAG HAR INTE HÖRT EN BÄTTRE LÅT SEN JAG HÖRDE MUSIC FOR GIRLS FÖRSTA GÅNGEN 1998. OCH DET SÄGER EN HEL JÄVLA DEL.

om jag ytterligare ska förklara hur mycket ABSOLUTELY NO DECORUM betyder för mig så kan jag säga att jag skulle hellre höra ABSOLUTELY NO DECORUM en gång till än nånsin i HELA MITT LIV ligga igen. den nivån. förstår ni inte nu, förstår ni aldrig.

men jag fortsätter försöka.

jag är ju ändå en hyfsad stilist, när jag försöker. och nu försöker jag:

jag gick in till albin och väckte honom för en liten stund sedan, det fanns en anledning. låten. versalerna här uppe.

det är klart att det har med saker att göra.

förmodligen med vasaplatsen, gais, frölunda och ifk. det har med sms skickade i fyllan och villan, med NEF och NIKLAS och en härlig ung man vid namn benjamin och hans sjuka förfest att göra.

men det har framför allt att göra med hur mycket jag kan uppskatta en sån här rad, sjungen med sån ÖVERTYGELSE, sån jävla FET SMÄLL den ger mig i det proverbiala solar plexus:

GIVE ME A WINK
LET ME KNOW YOU'RE ALIVE!

och sen kommer refrängen som definierar mitt liv:

ABSOLUTELY NO DECORUM!

för er som inte vet vad decorum betyder så handlar det om att inte bry sig, att vara god, att bara cepa ur. decorum innebär att man för sig bra, att man "följer reglerna".

gudarna ska veta att jag följer reglerna, jag är ju förmodligen den fegaste killen den här sidan millenieskiftet, men när jag hör såna låtar så tror jag även på min egen förmåga att bara FUCKA!

THERE'S AN A-BOMB IN MY HEART!

fatta textraden. att jag inte hört den förut är sjukt.

det här har tagit ganska lång tid att skriva. under hela processen har jag lyssnat på absolutely no decorum i min walkman. jag har haft skrivkrampen, jag har känt av fyllan, jag har också tänkt tanken att "vad fan ska jag skriva det här för? ingen kommer ändå att bry sig", men jag har vid inget tillfälle gett upp.

den här låten har gett mig ett extraliv, en ny anledning att FÖRSÖKA, eller bara tre minuter och fyrtiosex sekunder av GÖTT.

jag kan inte. jag orkar inte. det jag vill ha sagt är att ABSOLUTELY NO DECORUM med THE ARK är VÄRLDENS BÄSTA LÅT.

jag citerar mig själv, för jag tror inte att jag kan säga det bättre: "jag skulle hellre höra ABSOLUTELY NO DECORUM en gång till än nånsin i HELA MITT LIV ligga igen."