tjejer och atombomber
Det är nu jag skriver the long awaited Dreams End-inlägg.
Det är inte det lättaste. Dreams End består ju av människor jag faktiskt känner. Det är Per, killen som letar upp bilder på författare med katt, killen som har de längsta fötterna jag någonsin sett på en korpfotbollsplan. Det är Thomas, den elusive, den vars mustasch jag aldrig någonsin kommer att komma över, den vars välvilja mot mig alltid seems like the fucking Bill Cosby of Göteborg. Det är Jonatan, han jag aldrig såg naken. Den enda Dreams End-spelningen jag missat i Göteborg var den gången han var naken på Uppåt. Det är också han som är exakt som jag är på en korpfotbollsplan, han kan inte låta bli att satsa allt.
Och där har vi kanske grejen. Satsa allt.
Om det är något som definierar Dreams End och deras musik så är det det, att varje ton i varje låt de gör handlar om att vara, satsa, försöka allt.
Det är ju förstås också Olof.
Jag vill citera Olof. "Vad sägs om att känna sig utanför tillsammans med mig ikväll?" Olof skrev det till mig på skunk den andra januari 2009. Det är ett av de mest träffande skunk-messen jag fått i mitt liv. Jag och Olof är två ärtor i en skida, eller åtminstone upplever jag det så.
Ingen annan kan som Olof uttrycka i några få små ord det jag ofta känner, han är den som jag ofta känner mig som: den "missförstådde", den som "inte passar in", den som "väntar på att det ska ske".
Dreaming is believing.
Luftslott. Jag bygger dem och raserar dem i ungefär samma takt. Idag raserade jag ett longstanding sådant på - var annars? - Svanen.
Man kan inte undvika Svanen om man ska dryfta Dreams End. Dreams End är Svanen. Dreams End är all fylla, alla förhoppningar, alla rökfyllda kvällar som slutar med en ensam promenad hem efter att ha stått där utanför alldeles för länge i den fåfänga förhoppningen om att den där kvinnan helt plötsligt ska dyka upp vid en mobil korvvagn på en torsdagsnatt och bara svepa undan ens fötter.
Dreams End är det, Dreams End är trösten på vägen hem.
Ett annat citat från Olof är det här: "Atombomb själv på Linnégatan. Fuck alla."
Jag kan ofta känna att de sex orden sammanfattar mitt liv.
Dreams End är en enveten jävla stor vägran att ge upp.
Jag har älskat Dreams End i några år nu. Första gången jag träffade dem var i fucking urminnes, det var i en helt annan tid. Det var Starke Adolf, det var ungdomen, förhoppningarna, självklarheterna. De kom hem till mig, jag visste inte vilka de var, de gav mig en CDR med några random låtar med dåligt ljud. Jag visste inte vad jag skulle tro eller tycka, men på den tiden var jag allmänt öppen för nya intryck, och sugen på dem dessutom, och så här i efterhand känner jag att det var en jävla tur. Annars hade jag inte upplevt den kvällen mitt i vintern när Olof envisades med att spela upp "Nowhere Slow" för mig i sin iPod, och då hade den kvällen varit fullständigt meningslös för mig, för det är det enda enda jag minns från den kvällen. Jag citerar låten: "Heaven knows what will happen now". Det är ju också en sammanfattning av mitt liv.
Jag hoppas att jag en dag ska sluta förstå Dreams End på det sättet jag nu förstår Dreams End, för det skulle innebära att jag har blivit vuxen på riktigt, det skulle innebära att jag slipper FRUSTRATIONEN.
Nu är jag här. 33, going on 34. Jag är exakt samma människa, men tröttare, kanske en aning mer cynisk och bedrövad. Men var gång jag får ett sms eller skunkmess från Olof Larson så är det som att mitt gamla, unga, självsäkra jag försöker ta kontakt med det jag blivit. Det är som att jag upplever mig själv igen.
Det är Dreams End. Min ungdoms hjärta, konserverat i musik.
Introt till "Death Disco". Gitarrer som fuckar mitt huvud. Trummaskinen som smiter in i skymundan, förhoppningen. Yster. Det ordet sammanfattar också vad Dreams End och deras musik är för mig. De får mig att känna mig yster. Känslan av att inte vilja/kunna/aldrig någonsin tänka tanken att ge upp.
Jag måste citera Dreams End en sista gång: "I took a chance with you, baby, du-du-du-du, took a chance with you, baby, du-du-du-du. Never knew it could ever feel this way again." Det är på alla sätt samtidigt och lika mycket en sammanfattning av mitt liv som allt annat jag ovan orerat om, för det är fan i mig tanken på att det faktiskt kan ske igen. Förhoppningar, förluster, luftslott och små drömmar som tar slut och börjar om igen. Det ska ske.
Det är Dreams End. Mitt hjärta, konserverat i musik.
Det är inte det lättaste. Dreams End består ju av människor jag faktiskt känner. Det är Per, killen som letar upp bilder på författare med katt, killen som har de längsta fötterna jag någonsin sett på en korpfotbollsplan. Det är Thomas, den elusive, den vars mustasch jag aldrig någonsin kommer att komma över, den vars välvilja mot mig alltid seems like the fucking Bill Cosby of Göteborg. Det är Jonatan, han jag aldrig såg naken. Den enda Dreams End-spelningen jag missat i Göteborg var den gången han var naken på Uppåt. Det är också han som är exakt som jag är på en korpfotbollsplan, han kan inte låta bli att satsa allt.
Och där har vi kanske grejen. Satsa allt.
Om det är något som definierar Dreams End och deras musik så är det det, att varje ton i varje låt de gör handlar om att vara, satsa, försöka allt.
Det är ju förstås också Olof.
Jag vill citera Olof. "Vad sägs om att känna sig utanför tillsammans med mig ikväll?" Olof skrev det till mig på skunk den andra januari 2009. Det är ett av de mest träffande skunk-messen jag fått i mitt liv. Jag och Olof är två ärtor i en skida, eller åtminstone upplever jag det så.
Ingen annan kan som Olof uttrycka i några få små ord det jag ofta känner, han är den som jag ofta känner mig som: den "missförstådde", den som "inte passar in", den som "väntar på att det ska ske".
Dreaming is believing.
Luftslott. Jag bygger dem och raserar dem i ungefär samma takt. Idag raserade jag ett longstanding sådant på - var annars? - Svanen.
Man kan inte undvika Svanen om man ska dryfta Dreams End. Dreams End är Svanen. Dreams End är all fylla, alla förhoppningar, alla rökfyllda kvällar som slutar med en ensam promenad hem efter att ha stått där utanför alldeles för länge i den fåfänga förhoppningen om att den där kvinnan helt plötsligt ska dyka upp vid en mobil korvvagn på en torsdagsnatt och bara svepa undan ens fötter.
Dreams End är det, Dreams End är trösten på vägen hem.
Ett annat citat från Olof är det här: "Atombomb själv på Linnégatan. Fuck alla."
Jag kan ofta känna att de sex orden sammanfattar mitt liv.
Dreams End är en enveten jävla stor vägran att ge upp.
Jag har älskat Dreams End i några år nu. Första gången jag träffade dem var i fucking urminnes, det var i en helt annan tid. Det var Starke Adolf, det var ungdomen, förhoppningarna, självklarheterna. De kom hem till mig, jag visste inte vilka de var, de gav mig en CDR med några random låtar med dåligt ljud. Jag visste inte vad jag skulle tro eller tycka, men på den tiden var jag allmänt öppen för nya intryck, och sugen på dem dessutom, och så här i efterhand känner jag att det var en jävla tur. Annars hade jag inte upplevt den kvällen mitt i vintern när Olof envisades med att spela upp "Nowhere Slow" för mig i sin iPod, och då hade den kvällen varit fullständigt meningslös för mig, för det är det enda enda jag minns från den kvällen. Jag citerar låten: "Heaven knows what will happen now". Det är ju också en sammanfattning av mitt liv.
Jag hoppas att jag en dag ska sluta förstå Dreams End på det sättet jag nu förstår Dreams End, för det skulle innebära att jag har blivit vuxen på riktigt, det skulle innebära att jag slipper FRUSTRATIONEN.
Nu är jag här. 33, going on 34. Jag är exakt samma människa, men tröttare, kanske en aning mer cynisk och bedrövad. Men var gång jag får ett sms eller skunkmess från Olof Larson så är det som att mitt gamla, unga, självsäkra jag försöker ta kontakt med det jag blivit. Det är som att jag upplever mig själv igen.
Det är Dreams End. Min ungdoms hjärta, konserverat i musik.
Introt till "Death Disco". Gitarrer som fuckar mitt huvud. Trummaskinen som smiter in i skymundan, förhoppningen. Yster. Det ordet sammanfattar också vad Dreams End och deras musik är för mig. De får mig att känna mig yster. Känslan av att inte vilja/kunna/aldrig någonsin tänka tanken att ge upp.
Jag måste citera Dreams End en sista gång: "I took a chance with you, baby, du-du-du-du, took a chance with you, baby, du-du-du-du. Never knew it could ever feel this way again." Det är på alla sätt samtidigt och lika mycket en sammanfattning av mitt liv som allt annat jag ovan orerat om, för det är fan i mig tanken på att det faktiskt kan ske igen. Förhoppningar, förluster, luftslott och små drömmar som tar slut och börjar om igen. Det ska ske.
Det är Dreams End. Mitt hjärta, konserverat i musik.
posted by arn at 2:51 AM
1 Comments:
Himla fint!!!
Post a Comment
<< Home