hålet i dansgolvet i mitt hjärta

Jag är precis hemkommen från en fantastisk kväll med fantastisk musik med alla mina vänner och det enda jag kan tänka på är det som saknades. Det kändes ett tag där som att jag ägde dansgolvet, ni vet sådär som man kan känna när man spelar exakt rätt låt vid exakt rätt tillfälle och allt bara blir armar i luften och ett samstämmigt "whoooooooahhhh!" från de där som man gör allt för. Svanellskan och Helena under Orup-medleyt. Malin och Kristian och Ami under Monster. Nicky och Lasse under Blümchen. Alla under Baxendale.

Men nu när jag är hemkommen och funtar på om jag gjorde fel som gick hem själv, borde jag egentligen ha gått på efterfest? Nu, när det är så, då har jag det som alltid, alltid - hittills - har förmågan att fylla det där hålrummet. Jag talar om "Behaviour" med Pet Shop Boys. Jag vill inte hävda att jag med knapptryckningar på en bärbar dator någonsin kommer att kunna göra ens en liten buckla på rättvisan av hur mycket, hur stort, hur vilketjävlaadjektivnivill, det albumet är. Det vore mig fjärran. Men jag vill ändå uttrycka hur jag känner just nu.

När jag kom hem för några ynka minuter sen och visste att det enda jag ville var att spela "Behaviour" så plockade jag fram mappen i min mp3-fil och tryckte höger musknapp och befallde "play in winamp". Vad jag inte hade räknat med var att shufflen stod på. Och istället för "Being Boring" som jag förväntade mig, kom "The End Of The World". Den går såhär i refrängen:

"It's just a boy or a girl
It's not the end of the world"

Och så är det ju. Problemet uppstår i de stunder när de orden känns som det största ljuget någonsin. Som just nu. Just nu kunde jag lika gärna bott i Vladivostok som i Göteborg. Det känns lika långt borta ändå. Du.

Men, åter till syftet med den här texten; världens bästa album. "Behaviour". Det betyder Beteende. Och det är talande kan jag tycka. Man beter sig (jag) som en idiot. Man hänger upp sitt liv i ett par veckor på en förhoppning som man längst in i det proverbiala hjärtat vet är just det, en förhoppning, en fåfäng jävla förhopppning. Och så tror man att man har nåt att sakna.
Världens bästa låt, "Being Boring" handlar om de vänner som Neil Tennant har förlorat i AIDS, och att säga att jag kan relatera till det är som att säga att GAIS vinner allsvenskan i år. Men den låten tillåter mig varje gång jag hör den att tycka synd, om Neil, om hans vänner, om mig själv. Den har värdighet, den har sorg, den har ändå en sån jävla livskraft kvar. Den låten ska spelas på min begravning, och jag hoppas att jag då kommer att ha hälften av dess värdighet.

Nästa låt heter "This Must Be The Place I Waited Years To Leave", och för mig kan den handla om Limmared, Borås, Skövde och - vad fan - Göteborg. Jag tänker på varje gång jag åker genom Skövde med ett tåg, och det stannar och jag ser den där tunneln och tankarna flyger till det där underpasset där vi stod och hånglade tills fåglarna började kvittra och trafiken förstörde stämningen och vi bara hånglade och hånglade. Jag tänker på Sommarvädersgatan 10, åttonde våningen, när hon skrek att hon hatade mig, jag tänker på Malmö i den där parken när vi åt glass, jag tänker på Borås när allt jag hade var ett hål i ett dansgolv i mitt hjärta.

Nästa låts refräng börjar: "It Hurts Too Much To Face The Truth". Det säger allt.

Femte låten: "Only The Wind". Ibland när jag lyssnar på den och det är vinter och jag står i ett fönster och tittar ut i natten kan den vara som typ Gud eller nåt.

"It's only the wind
Blowing litter all around
Just a little wind
And the trees are falling down"

Och det är ju också exakt så trösterikt som jag då behöver. Jag är ett jävla löv i vinden och inga beslut jag tar spelar någon roll, jag blåser bara som naturen vill. Också ett jävla ljug. Jag har tagit många, många felbeslut i mitt liv. Jag brukar tänka att förr eller senare måste jag ta ett rätt igen.

"A storm blows itself out"

"My October Symphony". Den handlar om hur den ryska nationalkören efter revolutionen undrar om de ska skriva en helt ny låt eller om de bara ska skriva om den gamla lite. Alltså, det är sånt som gör att man bara whoooooooooooo NEIL TENNANT!!!!! INGEN ANNAN skulle kunna skriva en låt på det temat. Vilken jävla man han är.

(Jag inser att jag blir lite, lite gladare för varje sekund som går av det här albumet, jag inser att hålet i dansgolvet i mitt hjärta fylls på, men jag tror ändå att när sista tonen har klingat ut att du kanske ändå har ett litet utrymme kvar som bara kan fyllas av dig)

Nästa låt heter "So Hard". Det är en elokvent uppgörelse med svartsjukan. Den slipper jag nu, tack för det.

"Nervously". I sin helhet:

"A nervous boy in several ways
I never knew the world could operate this way
I was nervous when we stopped to speak
And the world came crashing around my feet

We don't talk of love
We're much too shy
But nervously we wonder when and why

A nervous boy, in spite of which
I never thought I could tremble as much as this
Your flashing eyes and sudden smiles
Are never quite at ease, and neither am I

Oh, we'll talk about it all some night
But nervously we never get it right
From the start I approved of you
Right from the moment you turned to face me

A nervous boy from another town
With a nervous laugh and a concentrated frown
I spoke too fast with watchful eyes
Of a recent past and some nostalgic surprise

We don't talk of love
We're much too shy
But nervously we wonder when and
Smile, knowing why I approved of you
Right from the moment you turned to face me

A nervous boy"

Det är inte första gången jag lever mig i in varje jävla stavelse i den låten, det har jag gjort varje gång jag hört den i närmare sexton år. Men det känns som att jag kanske, kanske aldrig har levt mig in i varje jävla stavelse i den låten mer än jag gör just nu. Nyckelmeningen känns som "From the start I approved of you", för så var det verkligen. Jag tyckte du var lite jobbig, men jag förstod precis precis precis varför du var det, för jag har varit likadan så många gånger.

Och sen kommer "The End Of The World". Nu känns refrängen lite mindre jobbig. Lasse har varit hemma och låtit mig fälla min tår. Ciggen har tagit en liten liten udd av känslan. Colan har gjort sitt. Och tiden. Men hålet. Det finns där. Du skulle vart där.

Att kämpa mot timmarna

Vissa låtar har man minnen till. Jobbiga eller fina, men minnen som sitter kvar år efter år. Jag minns ett telefonsamtal för sex år sedan - ganska exakt - när jag slutligen blev avskuren från något av det finaste jag haft, som ackompanjerades av Starlets "At Least In My Heart" från min stereo, och den inledande textraden "I remember that night, when all fell apart" har inte låtit likadan i mitt huvud sen dess. Varje gång jag hör den låten tänker jag nu på den stunden, den flickan, den smärtan. Det är inte så att jag bryter ihop i tårar som jag gjorde då varje gång jag hör den, men minnet sitter kvar, det är ett sår i mig som jag tror aldrig kommer att läka. Inte heller vill jag det. Låten blir så mycket "starkare" av det. Jag har liknande associativ förmåga till låtar av Trembling Blue Stars, Robbie Williams, Honeymoons och flera andra jag skulle kunna skriva om, men det ska inte den här texten handla om. Den här texten ska handla om Lene Marlin.

Ja, just den Lene Marlin, den norska sjuttonåringen som kom fram för några år sedan med radioanpassad lättviktspop, "Sitting Down Here" och "Unforgivable Sinner" minns ni nog, även om ni kanske inte vill medge det. Men det är inte den Lene jag vill påminna om, det är den andra sidan av Lenes produktion som gör att jag sitter här - nykter, spik - klockan tjugo över tre på natten en helt vanlig onsdag i april. Om man lyssnar på hennes album kan man ibland hitta låtar som i mina sentimentala stunder lätt mäter sig med vad som helst av Trembling Blue Stars eller vad som helst. Jag gick en gång genom Nottingham i ösregn med "Clearer" och "It Isn't Forever" av Field Mice på repeat i min walkman och den känslan jag hade då får jag varje gång jag hör exempelvis "Flown Away" eller "Fight Against The Hours" med Lene Marlin. Mina knän blir lite darriga och mitt hjärta slår nog fan ett extra slag. Jag får lust att ta en cigg och titta ut genom fönstret. Det är precis lika radioanpassat och "fint" och välproducerat som de hittigare låtarna, och jag är ganska övertygad om att hon inte har upplevt någon "Anne-Mari-historia" som gör att man kan "känna för henne" som man "känner" för Bobby Wratten, och hon lär inte ha knarkat för mycket och kommer aldrig att sjunga om vilken grym stad Oslo eller varhonnukommerifrån är. Det är kanske inte ens hon som har skrivit låtarna. Men det spelar ingen roll. Det är sjukt hjärtslitande.

Det konstiga är att jag inte har lyssnat på Lene med någon annan, det finns inga minnen att applicera dessa låtar på, inga resor jag gjort, inga uppslitande bråk, inga saliga stunder att tillgå. Det är bara jag och Lene. Men jag hoppas på framtiden. Det är hon värd.