Att kämpa mot timmarna

Vissa låtar har man minnen till. Jobbiga eller fina, men minnen som sitter kvar år efter år. Jag minns ett telefonsamtal för sex år sedan - ganska exakt - när jag slutligen blev avskuren från något av det finaste jag haft, som ackompanjerades av Starlets "At Least In My Heart" från min stereo, och den inledande textraden "I remember that night, when all fell apart" har inte låtit likadan i mitt huvud sen dess. Varje gång jag hör den låten tänker jag nu på den stunden, den flickan, den smärtan. Det är inte så att jag bryter ihop i tårar som jag gjorde då varje gång jag hör den, men minnet sitter kvar, det är ett sår i mig som jag tror aldrig kommer att läka. Inte heller vill jag det. Låten blir så mycket "starkare" av det. Jag har liknande associativ förmåga till låtar av Trembling Blue Stars, Robbie Williams, Honeymoons och flera andra jag skulle kunna skriva om, men det ska inte den här texten handla om. Den här texten ska handla om Lene Marlin.

Ja, just den Lene Marlin, den norska sjuttonåringen som kom fram för några år sedan med radioanpassad lättviktspop, "Sitting Down Here" och "Unforgivable Sinner" minns ni nog, även om ni kanske inte vill medge det. Men det är inte den Lene jag vill påminna om, det är den andra sidan av Lenes produktion som gör att jag sitter här - nykter, spik - klockan tjugo över tre på natten en helt vanlig onsdag i april. Om man lyssnar på hennes album kan man ibland hitta låtar som i mina sentimentala stunder lätt mäter sig med vad som helst av Trembling Blue Stars eller vad som helst. Jag gick en gång genom Nottingham i ösregn med "Clearer" och "It Isn't Forever" av Field Mice på repeat i min walkman och den känslan jag hade då får jag varje gång jag hör exempelvis "Flown Away" eller "Fight Against The Hours" med Lene Marlin. Mina knän blir lite darriga och mitt hjärta slår nog fan ett extra slag. Jag får lust att ta en cigg och titta ut genom fönstret. Det är precis lika radioanpassat och "fint" och välproducerat som de hittigare låtarna, och jag är ganska övertygad om att hon inte har upplevt någon "Anne-Mari-historia" som gör att man kan "känna för henne" som man "känner" för Bobby Wratten, och hon lär inte ha knarkat för mycket och kommer aldrig att sjunga om vilken grym stad Oslo eller varhonnukommerifrån är. Det är kanske inte ens hon som har skrivit låtarna. Men det spelar ingen roll. Det är sjukt hjärtslitande.

Det konstiga är att jag inte har lyssnat på Lene med någon annan, det finns inga minnen att applicera dessa låtar på, inga resor jag gjort, inga uppslitande bråk, inga saliga stunder att tillgå. Det är bara jag och Lene. Men jag hoppas på framtiden. Det är hon värd.