as good as it gets?

ännu en bakfull lördageftermiddag tillbringar jag framför datorn, dock inte med jobbet som jag borde. jag inväntar aftonens eskapader, med förväntningar om att ha roligt, och försöker undvika förhoppningarna om att ha lite mer än roligt.

det är vid sådana tillfällen muspekaren förr eller senare rör sig mot mappen med namnet "gene".

jag har sjukt vackra minnen till gene, ögonblick så skira och upplyftande i mitt minne att jag ibland knappt vågar tänka på dem. jag har en gene-tröja som jag fått av ett av upphoven till mina vackra minnen, den börjar bli väldigt sliten nu, men jag kommer inte att sluta använda den förrän den faktiskt trillar i två stycken. gene är länken till det förflutna, och symbolen för hoppet om att det en dag ska fogas fler lika vackra minnen till paraden.

jag vet att det inte är många som håller med mig, men genes musik är för mig så bräcklig och robust samtidigt. de "rockar" ju ganska hårt ibland, men texterna och martin rossiters stämma tillåter aldrig någon vidare tyngd. det är tur, för den kombinationen vill jag aldrig vara utan.

gene var aldrig rädda för pretentionerna, på det viset påminde de kanske om till exempel the verve, men martin rossiter och de andra skulle aldrig droga ner sig och spela på det. när martin rossiter sjunger textrader som "i'm drunk for your love", "smash into my life now and hold me" eller "hold me, hold me, hold me" och sedan ylar som en sårad varg i ett utdraget "no" kan jag inte se det på annat sätt än att han måste sjunga de orden just då, att de kommer raka vägen från hans hjärta. han är vad jag förstår lyckligt gift och har två barn, och det kan glädja mig nästan bisarrt mycket att någon jag träffat i en halv minut för att få en autograf för tretton år sedan har "lyckats".

det är svårt att uttrycka gene-känslan i svenska ord, märker jag. det är väl med det som med så mycket annat, förstår man så förstår man. men jag kommer nog aldrig att sluta missionera om varför gene är världens mest underskattade band någonsin. ge dem en chans, bara. träng undan alla ord om smiths-kopior ni kanske hört, tänk bort "britpopen", öppna ditt sinne och lyssna, bara. gör det. om du är ens det minsta lik mig kommer du att bli rikligt, rikligt belönad.