eller fem minuter med dig

"if it's the last thing i ever do, i'm gonna get you."

det där är ju det jag tänker mest på, hela tiden alltid. det där med att lyckas finna det där som betyder allt igen. återigen har det varit en sådan där kväll, då det blir så jävla tydligt att det enda enda som betyder något är det som kommer efteråt.

det som kommer efter kvällen, som börjar med att man var full som aset igår. igår var en fantastisk dag, som jag skulle kunna yvas över i x antal stycken av denna text, men jag ids inte.

för idag har det åter blivit tydligt att det enda enda som betyder något är det som kommer efteråt.

jag har haft en fantastisk kväll, jag har träffat människor som betyder så sjukt jävla mycket för mig, och jag har sett dem lyckliga och ledsna, och jag har känt mig utanför, hela kvällen.

för det gör jag ofta nu för tiden, känner mig utanför. jag ska förklara varför.

det beror på att jag ser människor som har funnit sitt sammanhang. jag har inte det. jag talade med en av mina allra bästa idag, vi talade om hennnes karl. hon hatar honom, sa hon. men hon älskar honom. de connectar, de ser varandra, de förstår varandra. jag har inte haft det på länge, känns det som. jag är helt på det klara med att jag samtidigt är livrädd för det, och därmed inte släpper in det där, och på sitt sätt hittar på skäl att låta bli, tro inget annat. men det är inte bara det att jag är livrädd, det är också det att det inte hänt mig på ett tag nu.

jag är överlycklig för att det hela tiden händer mina vänner, de finner sitt sammanhang, sin karl/dam/kall. inget gläder mig mer.

men jag kan ändå känna mig jävligt misslyckad, jag talar/dricker/röker för mycket, och jag förstår inte varför folk tycker om mig så mycket som de gör.

men så kommer det kvällar som denna.

jag började med att vara aspackad när jag kom hem klockan nio på morgonen. alla och envar förstår att det är inte det idealiska utgångsläget för en god kväll tio timmar senare. så var det inte heller, jag dividerade med mig själv, kastade mig själv och min tro på mig själv mellan hopp och förtvivlan. sen kapitulerade jag inför insikten att jag är inte den som är den som stannar hemma en fredagskväll, utan jag gick hem till emma och hängde och intog ginen.

och här kommer vi till hjärtepunkten. i det mer eller mindre desperata tillstånd jag då befann mig var en höstkväll i göteborg, utan hets om vart man ska gå och med sjukt melankolisk musik på playlisten exakt vad jag behövde. cigaretten i fönstret med utsikten över masthugget, med diset som yllefilten om min själ. jag kastades fram och åter genom tio år i den här staden, ena sekunden var jag i svartedalen med jörgen samma dag vi såg easy på lolita och åkte svarttaxi hem till hisingen och hörde på radion i taxin att åtta ungdomar dött på en fest vid backaplan, andra sekunden var jag i ett flygplan över atlanten och lyssnade på blueboy i hörlurar och upplevde ett av mitt livs bästa och sämsta ögonblick samtidigt, tredje sekunden var jag på svanen och spelade barbados för svanenkidsen och det kom fram en kille och sa att jag var den sämste dj:n han någonsin sett. alltihop i ett sammanhang, sammanfattat av melankolisk popmusik, gott umgänge och den där känslan av att det nog ändå eventuellt någon gång kan ordna sig.

och soundtracket, den låten som fick mig att kliva över gränsen från melankoli till hopp, det var "(lack of) love will tear us apart" av the honeydrips.

jag tänker ibland på hur fånigt det blir att skriva saker om musiker som man verkligen känner, som man betraktar som vänner. det framstår som att man smittas av att man älskar personen bakom. och det gör jag ju, såklart. men jag vill ha det jävligt klarlagt att jag är så jävla övertygad om att jag skulle älska musiken mikael carlsson gör även om jag aldrig någonsin hade träffat honom.

jag stod där i fönstret hemma hos en av mina allra bästa vänner, jag hade en vecka bakom mig med tro och tvivel om vartannat, jag hade rökt och druckit för mycket och känt för lite, och allt som behövdes för att ställa saker och ting till rätta i mitt huvud (hjärta) var en simpel poplåt. vi tittade på videon och talade om hur mikael ibland ser lite utvecklingsstörd ut när han sjunger, vi talade om hur vi föreställde oss att han inte kunde hålla sig för skratt när de stängde av kameran efter att han såg så allvarlig ut i videon. vi talade om mikael carlsson, men vi behövde inte för en sekund uttrycka hur fantastisk låten var.

och sen tittade vi på videon som ackompanjerar "i wouldn't know what to do". och det där ordet "nästan" är överflödigt, jag dog.

nu sitter jag ensam med en halväten kebab, om tre och en halv timme ska jag åka ett tåg till borås, jag ska vara med och fira min lillebrors födelsedag. han fyller 27 och har två barn. han har sitt sammanhang, och jag ser fram emot att bli en observatör en dag till.

jag ska åka till borås, låta bli att röka och det kommer att göra sitt till för frustrationen, och jag ska se människor le, som har funnit sina sammanhang, jag ska glädjas inombords och jag ska tänka. jag ska tänka och jag vet redan exakt hur jag kommer att känna: "en dag ska det där leendet spela över mina läppar."

och, det säger sig självt, jag vet ju inte alls hur jag ska göra.