Kan du älska mig?

nu är jag på väg hem från ännu en av alla de där festerna då man får tillbaka allt man saknat, allt man trodde man för alltid förlorat.

jag är hemma nu, på mer än ett sätt.

jag ska inte tala om alla de saker som har påverkat mig i dag, alla de vänner som var där, alla de vänner som inte var där, som borde varit där, vars avsaknad också gjorde att den här kvällen blev det den blev.

jag ska tala om håkan, jag ska tala om neil, jag ska tala om jim.

kanske kommer jag inte nämna någon av dem vid namn, men jag vet att jag talar om dem.

det roligaste var när min mp3spelare dog, alldeles nu, då försvann lite av min känsla, men då satte jag på min winamp istället, och vem låg först i kön, om inte jens? även jens hör hemma i paraden.

egentligen spelar det ingen roll, allt jag någonsin skrivit och någonsin kommer att skriva handlar ju ändå till syvende och sidst om mig, mig, mig och mig, alla dessa band och artister jag skriver om är bara budbärarna.

fan vet, inte tror jag väl på allvar att jag ska kunna undvika dem i dag heller?

nej, såklart inte.

men det var en fin tanke.

på väg uppför linnégatan för bara kanske tio minuter sedan lyssnade jag på "disappointed" med electronic, och gudars skymning vad jag inte var det minsta besviken. jag har varit osäker på mig själv, vad jag vill och förmår, ett tag nu, men när den låten kom på min mp3, då fanns ingen tvekan. jag välkomnade regnet, hösten, framtiden. regndropparna slog mig i ansiktet som andreas gjorde tidigare i dag, hösten var allerstädes, framtiden kändes inte hotfull.

det är inte varje dag det känns så.

neil tennant. varje gång jag hör hans röst. orden räcker inte till. jag tänker inte ens försöka.

tidigare i kväll. håkan var det enda som hördes från det andra rummet på festen. jag kände typ ingen, jag kände mig som att jag inte hörde hemma. jag uthärdade. jag tänkte att jaja, jag går la till den där båten, eller så går jag väl hem, jag har iaf försökt.

men sen tänkte jag också "gött".

jag är ju ändå inte den.

jag är inte den som är den. jag är faktiskt inte den som är den som är den som bara skiter i allt. jag såg mikael, jag såg jenny, jag såg senare också christine, andreas och benjamin. och några av de där människorna jag aldrig träffat skulle jag inte ha något alls emot att träffa igen.

jag har månne tappat tråden.

men tråden schmåden.

tråden är ju bara till för mig själv, och jag ser den, följer den, fortfarande. slaviskt är ett starkt ord, för, fan, visst strayar jag då och då.

jag pratar ibland med somliga av mina vänner om hur jag inte vet vad fan jag pysslar med, hur jag borde tänka på vad jag gör, på hur konstigt det blir när jag följer impulser. men hej, impulser schmimpulser. är inte alla jävla ord bara uttryck för att bortförklara vad man gör för att man KÄNNER, man MÅSTE, man GÖR DET MAN GÖR? jag är så jävla jävla jävla jävla jävla trött på att teorisera om vad jag gör och vad jag inte gör. det jag gör är det jag gör, det jag inte gör är det jag inte gör.

det här börjar låta som ett försvarstal, och det är det naturligtvis.

hela mitt liv är ju det.

(jag höll på att skriva så här strax efter det där, på samma rad: "mer eller mindre", men jag tyckte det lät fånigt, som en sån sak jag inte längre ska skriva, KÄNNNA eller GÖRA, så jag gjorde det inte, utan förklarar istället varför jag lät bli).

såhär då:

jag heter arnar.
jag älskar mycket. jag är en jävligt felbar människa. ofta tar jag popmusiken som sköld för att förklara mina fel och brister, säkerligen kommer jag att göra det igen. men mer än så är det egentligen inte.

såhär då: jag kommer ihåg tidigare i dag när jag hörde håkan från andra rummet på festen. jag ville bara gå in i rummet med musiken och lägga örat mot högtalaren, höra håkan sjunga om gårdakvarnar, lillebrorsor och en tämligen specifik ö i vår skärgård, men inte då, jag satt kvar. det var rätt trevligt där i köket, en kvinna i min egen ålder var där. hon var sådan jag inte vill bli. jag satt kvar och trivdes och vantrivdes som fan. det är så håkan får mig att känna.

på vägen hem, på spårvagnen, lyssnade jag på "nowhere fast". förutom att titeln är rätt så talande för hela känslan av mitt liv så är även låten och dess så kallade andemening det. som jag har tolkat den så handlar den om att så länge man bara FÖRSÖKER, så länge man SATSAR ALLT, så länge man bara GER SIG FAN, så.

jag är jävligt glad för mitt fotbollslag, för det ger mig chansen att FÖRSÖKA; att SATSA ALLT, att GE MIG FAN.

i resten av mitt liv gör jag ju inte det.

jag säger till mig själv, om och om igen, att jag ska det. men inte fan gör jag det. jag är väl rädd. korrektion: jag är rädd.

jag är rädd, så jävla jävla rädd. jag är rädd för att jag inte ska lyckas igen. lyckas finna den där känslan, den där känslan när inget annat betyder något. den där känslan.

lika, minst, rädd är jag för att jag inte ska förstå när jag finner den, för att jag har en förutfattad mening om hur den ska kännas, den där känslan. i mitt huvud kan jag förstå att den där känslan aldrig mer kommer att kännas likadan igen, men hur ska jag få mitt "hjärta" att förstå det?

jag läste en god bok. "sex, drugs and cocoa puffs" heter den, och den är skriven av Chuck Klosterman. den handlar lite om det jag försöker uttrycka. han skriver om hur man påverkas av filmer och popmusik och sånt, i sin uppfattning av kärleken. hur kärleken ska vara som på film, och hur vi i verkligheten aldrig kommer att kunna uppleva det som det är på film.

jag tycker att han har en jävla massa poänger. men fan, samtidigt inser jag ju att jag själv fortfarande är på jakt efter en Första Kärlek till, en sådan man inte kan, vill eller får leva utan. jag inser att det är så jävla kört, att jag skadar mig själv och varje människa jag träffar som skulle vilja ge mig en chans, men hej. så är det.

det som pågår i min winamp just nu är det här bandet Ivy, det amerikansk-franska. låten är god, "diggging your scene" heter den, och är en cover på nåt jag inte känner till. popmusiken kommer alltid att finnas där för mig. det kommer alltid att finnas en låt jag kan sjunga "baby!" till, kanske kommer det aldrig mer att komma en kvinna eller man jag helhjärtat kommer att kunna säga "baby!" till. det kan jag inte leva med, förstås. men jag kan fan leva med det jävligt länge till så länge jag har popmusiken.