...och det är Keith Girdler...
Keith Girdler, för alla gånger jag dansat på alldeles för tomma dansgolv med händerna vevande i luften, euforisk över "Discotheque a la Carte".
...för "I just want to kiss you in new places, to savour the joy of living liking you."
...för den där gången Anton Halldin brände en cdr med alla Blueboy-singlarna utom de hårda låtarna från "Dirty Mags", för han tyckte de förstörde, på den tiden popmusik av sådant slag var svåråtkomlig och därför så mycket större, så mycket viktigare.
...för gångerna jag vandrat Göteborgs gator och i huvudet hört "Clearer" och varit ledsen, men hoppfull, och lyft blicken från marken och tänkt tanken att det ordnar sig.
...för Jörgen Svensson, och hans ständiga anekdot om när han och hans kompisar alltid kom för sent till uteställena i Varberg under det tidiga 90-talet, för att de var tvungna att lyssna på "Stephanie" ytterligare en gång innan de kunde gå.
...för insikten att jag inte är världens ende sargade romantiker.
...för den stenhårda och så så delikata känslan i "I Dream of Angels", när Keiths stämma kommer in efter Dicks och lyfter ända upp i himmelen, för känslan av att det då bara går att blunda, annars blir det för mycket.
...för Dick Preece, en fantastisk man med ett stort hjärta, för att jag inte kan föreställa mig hur han känner sig nu, för att jag känner så med honom. För att jag ska få se honom i Säffle i sommar, för att jag vet att hans låtar kommer att ha en ny, sorgligare underton. För att jag vet att det kommer att bli ännu bättre, på något underligt sätt.
...för baspartiet i "Imipramine", som jag var gång jag hör det yvas över och hävdar att det är "världens bästa bas-solo!" För Viktor Almqvist och hans spontandekorerade vita t-shirt, en solig dag i maj på balkongen. "Imipramine" skrev han med en röd filtpenna.
...för en flygresa över norra Atlanten 2003, när "So Catch Him" gjorde en flicka så ledsen, och för att den stunden alltid kommer att finnas i mig som en av mitt livs sorgligaste.
...för vinylinskriptionen i den förmodligen vackraste skiva som gjorts, Blueboys första singel, "Clerarer". "Our dream come true."
...för "I just want to kiss you in new places, to savour the joy of living liking you."
...för den där gången Anton Halldin brände en cdr med alla Blueboy-singlarna utom de hårda låtarna från "Dirty Mags", för han tyckte de förstörde, på den tiden popmusik av sådant slag var svåråtkomlig och därför så mycket större, så mycket viktigare.
...för gångerna jag vandrat Göteborgs gator och i huvudet hört "Clearer" och varit ledsen, men hoppfull, och lyft blicken från marken och tänkt tanken att det ordnar sig.
...för Jörgen Svensson, och hans ständiga anekdot om när han och hans kompisar alltid kom för sent till uteställena i Varberg under det tidiga 90-talet, för att de var tvungna att lyssna på "Stephanie" ytterligare en gång innan de kunde gå.
...för insikten att jag inte är världens ende sargade romantiker.
...för den stenhårda och så så delikata känslan i "I Dream of Angels", när Keiths stämma kommer in efter Dicks och lyfter ända upp i himmelen, för känslan av att det då bara går att blunda, annars blir det för mycket.
...för Dick Preece, en fantastisk man med ett stort hjärta, för att jag inte kan föreställa mig hur han känner sig nu, för att jag känner så med honom. För att jag ska få se honom i Säffle i sommar, för att jag vet att hans låtar kommer att ha en ny, sorgligare underton. För att jag vet att det kommer att bli ännu bättre, på något underligt sätt.
...för baspartiet i "Imipramine", som jag var gång jag hör det yvas över och hävdar att det är "världens bästa bas-solo!" För Viktor Almqvist och hans spontandekorerade vita t-shirt, en solig dag i maj på balkongen. "Imipramine" skrev han med en röd filtpenna.
...för en flygresa över norra Atlanten 2003, när "So Catch Him" gjorde en flicka så ledsen, och för att den stunden alltid kommer att finnas i mig som en av mitt livs sorgligaste.
...för vinylinskriptionen i den förmodligen vackraste skiva som gjorts, Blueboys första singel, "Clerarer". "Our dream come true."
posted by arn at 3:02 PM
2 comments
