världen du älskar
NU TÄNKTE JAG SKRIVA I VERSALER FÖR JAG TYCKER ATT DET ÄR VIKTIGT ATT NI FÖRSTÅR ATT JAG MENAR ALLVAR (DET ÄR ROLIGT OM NI FÖRSTÅR VARFÖR JAG MENAR ALLVAR MEN DET ÄR SAMTIDIGT LITE UNDERORDNAT). NÄR BAND KOMBINERAR SJUKA REFRÄNGER MED STENHÅRDA GITARRER OCH KÖRER OCH ALLT MAN GILLAR OCH DESSUTOM SLÅR TILL MED TEXTER SOM BARA SÄTTER MIG PÅ PLATS SÅ ÄR DET SÅ JÄVLA JÄVLA JÄVLA JÄVLA JÄVLA JÄVLA JÄVLA JÄVLA JÄVLA BRA OCH JAG - OCH JAG VET ATT JAG HYPERBOLERAR MEN DET MÅSTE MAN IBLAND FÅ GÖRA - SKULLE DÖ OM JAG INTE HADE DEN MÖJLIGHETEN SOM JAG HAR ATT FÅ HÖRA SÅNA LÅTAR SOM TRÄFFAR MIG I HJÄRNANHJÄRTATKUKEN SOM DE HÄR:
*JIMMY EAT WORLD - THE WORLD YOU LOVE
*WEEZER - THE DAMAGE IN YOUR HEART
*MILLENCOLIN - E20 NORR
jag lägger ner versalerna nu. för nu är det allvar. nu ska jag få dig, läsaren, att förstå.
jimmy eat world.
ett av världens bästa band. ni minns dem förmodligen ej. de hade en semi-hit för typ tre-fyra år sedan, "the middle" hette den och var värsta mtv-hiten. jimmy eat world är ett sånt band som - vad jag förstår - kämpade i en massa år på den svåra amerikanska marknaden, turnerade skiten ur sig osv, för att det är så man gör, bygger upp en fanbas etc. och jävlar vad de åstadkom med det. sån här mainstreamrock. ni vet sådan. good charlotte, ett genomsnittligt exempel.
men hur fan skulle det gå till att jag skulle förklara anledningen att jag kan höra en låt som "the world you love", som börjar så snällt; "ive got a story, it's almost finished. all i need is someone to tell it to", och hur ska jag kunna förklara att när refrängen kommer med raden "don't it feel like sunshine after all?" så är det själva andemeningen med alla misslyckade förhållanden jag haft och samtidigt andemeningen med alla lyckade förhållanden jag haft?
i andra versen sjunger de så här: "i fall asleep with my friends around me, the only place i know i feel safe - i'm gonna call this home". varje gång jag hör det är det göteborg i mig, fast samtidigt så vet jag ingen jag ens skulle kunna tänka mig att börja försöka förklara känslan för. sen sjunger de å andra sidan så här: "the open road is still miles away, ain't nothing serious, we still have our fun". och det blir ju så förstås att jag tänker tanken att är göteborg ändå där jag ska vara "bara" för att jag älskar så många människor här, är det ej meningen att jag ska typ rycka upp mina "rötter" och ta tag i mitt liv och våga någonting?
jag vet inte.
men jag vet att jimmy eat world ibland är världens jävla bästa band.
och solskenet de sjunger om, det är precis lika jävla odefinierbart som utsikten från balkongen på linnégatan 32 en dimmig vinterdag som borde vara mycket, mycket kallare med tanke på att det är slutet av januari, som en 40-talsfilm som utspelar sig i london eller paris och som har ingrid bergman i den enigmatiska, kvinnliga huvudrollen. och precis lika sjukt jävla efterlängtat, onåbart, diffust vackert.
jag skulle verkligen verkligen inte tycka att det var okej att förlora alla er. men kanske är det så det måste vara, kanske är det så det måste bli.
weezer.
ett av världens bästa band, oavsett genrebeteckning, humör, "objektivitet". när jag tänker på weezer och mitten av mitt nittiotal så tänker jag att jävlar vilken tur att de dök upp där, vad hade annars min musiksmak blivit? de är så jävla hårda.det är roligt med genrebeteckningen hårdrock. guns, ac/dc, aerosmith, bon jovi, europe. ni märker den deskalerande hårdhetsskalan. weezer är ju lätt hårdare än allt det, så nördar de var/är. (de har kanske splittrats, spelar roll), men min poäng er ej den, min poäng är den här:
"let it go, the damage in your heart".
jag har sällan eller kanske aldrig hört en strof som så precist och samtidigt så självklart talar så direkt till mig och hur jag lever mitt liv som den. det är som om de öppnar dörren till mitt innersta och plockar ur den där sjuka kombinationen av svartsjuka och logik jag kallar mitt känsloliv och bara freudar ur den all sin mening och lämnar tillbaka den till mig i ett litet paket på fyra minuter, och ger mig chansen att - närhelst jag behöver - lyssna till den och lugna ner mig, tänka efter, slappna av, fortsätta.
the good life: "it's time i got back, it's time i got back, it's time i got back to the good life!"
när jag ser mig i spegeln kan jag inte förstå vad jag ser. vem är den killen? jag är gammal, men jag känner mig inte gammal. bitter och ensam, hur gick det till? ursäkta mitt gnäll, jag borde inte klaga.
allt jag behöver finns här, allt jag vill ha finns här, jag vill inte vara den jag är. det är verkligen dags att jag återvänder. till entusiasmen. den finns där hos mig. i dig. göteborg.
millencolin.
ett av världens bästa band. e20 norr. han sjunger om linné. "driver omkring här i linné," sjunger han. refrängen går "när ska jag leva mitt liv för mig?", och var gång jag hör den driver den på mig för att jag ska gå min väg, inte nöja mig, inte ge upp. för att jag så att säga vet att det finns något mer att hämta bortom hörnet.
det är det som är det allra bästa med låtar som dem, att de får mig att ifrågasätta det liv jag lever. mitt liv för mig. det är inte så att jag hatar, tycker illa om, eller ens vantrivs med mitt liv och mina vänner. men när jag hör sådana låtar så undrar jag ändå. det är sådär. när ska jag våga vara mig själv?
låtar som får mig att vilja ta bussen längs e20 jävligt långt norrut och bosätta mig i ett generiskt norrlandssvenskt samhälle med nedläggningshotat eller redan nedlagt bruk av valfritt slag, bara för att få träffa den där kvinnan med inget hopp kvar, kanske ett barn utan far, kanske bara med den där stoltheten jag har fått för mig att jag inte har i mitt liv.
millencolin sade det så bra:
"jag måste ta en chans i mitt liv, måste ta det där tåget innan det går förbi. men jag förblir passiv, jag står kvar där jag är, fast jag sagt till mig själv: "Ja, jag gör det, jag svär!", jag vet att det är tragiskt att inte leva så som man lär."
sen sjunger han det:
"När ska jag leva mitt liv för mig,
göra de saker jag tror på?
När ska jag våga vara mig själv,
och fånga de drömmar jag vill nå?"
och kanske är det inte så jävla viktigt att jag gör det, men det är FAN viktigt att jag tänker på det. och det är då jag är så jävla glad att millencolin, weezer och jimmy eat world finns i mig. det är då jag är glad - så jävla jävla - att mainstreamgitarrer med generiska men raktpåsak-texter finns för att driva min tanke framför mig. jag vill inte lämna dig, göteborg, men jag vill fan inte heller ta dig för given. du är värd mer än så, och det hoppas jag att jag också är.
jag vet, jag måste göra min grej.
spelar ingen roll vad dom säger mig.
*JIMMY EAT WORLD - THE WORLD YOU LOVE
*WEEZER - THE DAMAGE IN YOUR HEART
*MILLENCOLIN - E20 NORR
jag lägger ner versalerna nu. för nu är det allvar. nu ska jag få dig, läsaren, att förstå.
jimmy eat world.
ett av världens bästa band. ni minns dem förmodligen ej. de hade en semi-hit för typ tre-fyra år sedan, "the middle" hette den och var värsta mtv-hiten. jimmy eat world är ett sånt band som - vad jag förstår - kämpade i en massa år på den svåra amerikanska marknaden, turnerade skiten ur sig osv, för att det är så man gör, bygger upp en fanbas etc. och jävlar vad de åstadkom med det. sån här mainstreamrock. ni vet sådan. good charlotte, ett genomsnittligt exempel.
men hur fan skulle det gå till att jag skulle förklara anledningen att jag kan höra en låt som "the world you love", som börjar så snällt; "ive got a story, it's almost finished. all i need is someone to tell it to", och hur ska jag kunna förklara att när refrängen kommer med raden "don't it feel like sunshine after all?" så är det själva andemeningen med alla misslyckade förhållanden jag haft och samtidigt andemeningen med alla lyckade förhållanden jag haft?
i andra versen sjunger de så här: "i fall asleep with my friends around me, the only place i know i feel safe - i'm gonna call this home". varje gång jag hör det är det göteborg i mig, fast samtidigt så vet jag ingen jag ens skulle kunna tänka mig att börja försöka förklara känslan för. sen sjunger de å andra sidan så här: "the open road is still miles away, ain't nothing serious, we still have our fun". och det blir ju så förstås att jag tänker tanken att är göteborg ändå där jag ska vara "bara" för att jag älskar så många människor här, är det ej meningen att jag ska typ rycka upp mina "rötter" och ta tag i mitt liv och våga någonting?
jag vet inte.
men jag vet att jimmy eat world ibland är världens jävla bästa band.
och solskenet de sjunger om, det är precis lika jävla odefinierbart som utsikten från balkongen på linnégatan 32 en dimmig vinterdag som borde vara mycket, mycket kallare med tanke på att det är slutet av januari, som en 40-talsfilm som utspelar sig i london eller paris och som har ingrid bergman i den enigmatiska, kvinnliga huvudrollen. och precis lika sjukt jävla efterlängtat, onåbart, diffust vackert.
jag skulle verkligen verkligen inte tycka att det var okej att förlora alla er. men kanske är det så det måste vara, kanske är det så det måste bli.
weezer.
ett av världens bästa band, oavsett genrebeteckning, humör, "objektivitet". när jag tänker på weezer och mitten av mitt nittiotal så tänker jag att jävlar vilken tur att de dök upp där, vad hade annars min musiksmak blivit? de är så jävla hårda.det är roligt med genrebeteckningen hårdrock. guns, ac/dc, aerosmith, bon jovi, europe. ni märker den deskalerande hårdhetsskalan. weezer är ju lätt hårdare än allt det, så nördar de var/är. (de har kanske splittrats, spelar roll), men min poäng er ej den, min poäng är den här:
"let it go, the damage in your heart".
jag har sällan eller kanske aldrig hört en strof som så precist och samtidigt så självklart talar så direkt till mig och hur jag lever mitt liv som den. det är som om de öppnar dörren till mitt innersta och plockar ur den där sjuka kombinationen av svartsjuka och logik jag kallar mitt känsloliv och bara freudar ur den all sin mening och lämnar tillbaka den till mig i ett litet paket på fyra minuter, och ger mig chansen att - närhelst jag behöver - lyssna till den och lugna ner mig, tänka efter, slappna av, fortsätta.
the good life: "it's time i got back, it's time i got back, it's time i got back to the good life!"
när jag ser mig i spegeln kan jag inte förstå vad jag ser. vem är den killen? jag är gammal, men jag känner mig inte gammal. bitter och ensam, hur gick det till? ursäkta mitt gnäll, jag borde inte klaga.
allt jag behöver finns här, allt jag vill ha finns här, jag vill inte vara den jag är. det är verkligen dags att jag återvänder. till entusiasmen. den finns där hos mig. i dig. göteborg.
millencolin.
ett av världens bästa band. e20 norr. han sjunger om linné. "driver omkring här i linné," sjunger han. refrängen går "när ska jag leva mitt liv för mig?", och var gång jag hör den driver den på mig för att jag ska gå min väg, inte nöja mig, inte ge upp. för att jag så att säga vet att det finns något mer att hämta bortom hörnet.
det är det som är det allra bästa med låtar som dem, att de får mig att ifrågasätta det liv jag lever. mitt liv för mig. det är inte så att jag hatar, tycker illa om, eller ens vantrivs med mitt liv och mina vänner. men när jag hör sådana låtar så undrar jag ändå. det är sådär. när ska jag våga vara mig själv?
låtar som får mig att vilja ta bussen längs e20 jävligt långt norrut och bosätta mig i ett generiskt norrlandssvenskt samhälle med nedläggningshotat eller redan nedlagt bruk av valfritt slag, bara för att få träffa den där kvinnan med inget hopp kvar, kanske ett barn utan far, kanske bara med den där stoltheten jag har fått för mig att jag inte har i mitt liv.
millencolin sade det så bra:
"jag måste ta en chans i mitt liv, måste ta det där tåget innan det går förbi. men jag förblir passiv, jag står kvar där jag är, fast jag sagt till mig själv: "Ja, jag gör det, jag svär!", jag vet att det är tragiskt att inte leva så som man lär."
sen sjunger han det:
"När ska jag leva mitt liv för mig,
göra de saker jag tror på?
När ska jag våga vara mig själv,
och fånga de drömmar jag vill nå?"
och kanske är det inte så jävla viktigt att jag gör det, men det är FAN viktigt att jag tänker på det. och det är då jag är så jävla glad att millencolin, weezer och jimmy eat world finns i mig. det är då jag är glad - så jävla jävla - att mainstreamgitarrer med generiska men raktpåsak-texter finns för att driva min tanke framför mig. jag vill inte lämna dig, göteborg, men jag vill fan inte heller ta dig för given. du är värd mer än så, och det hoppas jag att jag också är.
jag vet, jag måste göra min grej.
spelar ingen roll vad dom säger mig.
posted by arn at 2:24 AM
0 comments
