flygplan och höstsolsken

alltså, det här med nepotism, min journalist-själ säger att jag måste framföra något om det innan jag börjar, det är fan det löjligaste sedan objektivitet. att se objektivt på något går ju inte, det förutsätter iaf att man är någon sorts känslolös robot, och det vill man ju inte vara. och nepotism följer ju lite samma linje, att man ska kunna skilja sina känslor från sitt subjekt, eller om man inte kan det, kanske till och med strunta i att skriva något. men jag tycker nog ändå att man alltid ska följa sina känslor, och råkar det vara så att man känner eller är bekant med sitt subjekt, så må det vara hänt. så, nu är mitt samvete stillat. det följande är jävligt subjektivt, och ja, jag känner air france. eller iaf huvudmannen (vad jag förstått) joel.

denne joel hade förr i tiden ett band som hette sugar spun charge. de lät lite trasigt och cp sådär, sådär gött som en del lät, och att de hade såna där manchester-influenser störde mig faktiskt inte. konstigt nog. jag släppte till och med fyra låtar med ssc på mitt låtsasbolag wish i was a zenith recording recordings i 20 exemplar, fult kopierade omslag med slarvigt handskriva titlar, men de var fan jävla snygga. och bra som fåan.

jag brukar tjöta på joel och ibland kristian att de ska typ göra nån sorts återföreningsspelning med ssc, för jag fick ju aldrig se dem live, men de verkar inte vara på gång i brådrasket direkt.

hursomhelst, nu har iaf joel börjat musicera igen, air france heter ju projektet som alla vet, och det är ju rätt så gött det med. inte det minsta trasigt eller rötet som ssc, snarare solskensdoftande, atmosfärisk, nedstämdmenupplyftande popmusik i så kallat rakt nedstigande led från blueboy, trembling blue stars och säkert lite sån där shoegaze också, sånt som jag gillade så mycket förr, och fortfarande, men som jag knappt aldrig lyssnar på längre. det handlar väl om sån där utveckling, det känns lite gjort, det där med indien, iaf för mig personligen. ofta blir det en klatschig mastig gitarrdänga från usa, eller en snärtig radioplåga från schlagerfabrikens sverige som fångar min uppmärksamhet these days. men vafan, Karibien och Meet me by the river, som air france-låtarna jag hört heter, de är jävla jävla goda.

den bild av joel jag har, den tennisskjortbeklädde, luftballongsåkande, rosévinssmuttande, solnedgångsdansande joel, den bilden får tämligen mycket vatten på sin kvarn. och jag önskar ju ofta att jag fick uppleva mer sånt. jag hade ju inte hatat att åka med till spanien och kolla på harper lee, lovejoy och tbs den där gången. jävla csn.

karibien är en sån där låt som får mig att vilja sitta på balkisen och ta en cigg och smutta på ett fruktigt vin och titta på solen och trafiken och alla människorna på linnégatan på min ära. och det är fan inte många låtar från indie-skolan som gör det med mig nuförtiden. man får tacka och ta emot.