tjejer och atombomber

Det är nu jag skriver the long awaited Dreams End-inlägg.

Det är inte det lättaste. Dreams End består ju av människor jag faktiskt känner. Det är Per, killen som letar upp bilder på författare med katt, killen som har de längsta fötterna jag någonsin sett på en korpfotbollsplan. Det är Thomas, den elusive, den vars mustasch jag aldrig någonsin kommer att komma över, den vars välvilja mot mig alltid seems like the fucking Bill Cosby of Göteborg. Det är Jonatan, han jag aldrig såg naken. Den enda Dreams End-spelningen jag missat i Göteborg var den gången han var naken på Uppåt. Det är också han som är exakt som jag är på en korpfotbollsplan, han kan inte låta bli att satsa allt.

Och där har vi kanske grejen. Satsa allt.

Om det är något som definierar Dreams End och deras musik så är det det, att varje ton i varje låt de gör handlar om att vara, satsa, försöka allt.

Det är ju förstås också Olof.

Jag vill citera Olof. "Vad sägs om att känna sig utanför tillsammans med mig ikväll?" Olof skrev det till mig på skunk den andra januari 2009. Det är ett av de mest träffande skunk-messen jag fått i mitt liv. Jag och Olof är två ärtor i en skida, eller åtminstone upplever jag det så.

Ingen annan kan som Olof uttrycka i några få små ord det jag ofta känner, han är den som jag ofta känner mig som: den "missförstådde", den som "inte passar in", den som "väntar på att det ska ske".

Dreaming is believing.

Luftslott. Jag bygger dem och raserar dem i ungefär samma takt. Idag raserade jag ett longstanding sådant på - var annars? - Svanen.

Man kan inte undvika Svanen om man ska dryfta Dreams End. Dreams End är Svanen. Dreams End är all fylla, alla förhoppningar, alla rökfyllda kvällar som slutar med en ensam promenad hem efter att ha stått där utanför alldeles för länge i den fåfänga förhoppningen om att den där kvinnan helt plötsligt ska dyka upp vid en mobil korvvagn på en torsdagsnatt och bara svepa undan ens fötter.

Dreams End är det, Dreams End är trösten på vägen hem.

Ett annat citat från Olof är det här: "Atombomb själv på Linnégatan. Fuck alla."

Jag kan ofta känna att de sex orden sammanfattar mitt liv.

Dreams End är en enveten jävla stor vägran att ge upp.

Jag har älskat Dreams End i några år nu. Första gången jag träffade dem var i fucking urminnes, det var i en helt annan tid. Det var Starke Adolf, det var ungdomen, förhoppningarna, självklarheterna. De kom hem till mig, jag visste inte vilka de var, de gav mig en CDR med några random låtar med dåligt ljud. Jag visste inte vad jag skulle tro eller tycka, men på den tiden var jag allmänt öppen för nya intryck, och sugen på dem dessutom, och så här i efterhand känner jag att det var en jävla tur. Annars hade jag inte upplevt den kvällen mitt i vintern när Olof envisades med att spela upp "Nowhere Slow" för mig i sin iPod, och då hade den kvällen varit fullständigt meningslös för mig, för det är det enda enda jag minns från den kvällen. Jag citerar låten: "Heaven knows what will happen now". Det är ju också en sammanfattning av mitt liv.

Jag hoppas att jag en dag ska sluta förstå Dreams End på det sättet jag nu förstår Dreams End, för det skulle innebära att jag har blivit vuxen på riktigt, det skulle innebära att jag slipper FRUSTRATIONEN.

Nu är jag här. 33, going on 34. Jag är exakt samma människa, men tröttare, kanske en aning mer cynisk och bedrövad. Men var gång jag får ett sms eller skunkmess från Olof Larson så är det som att mitt gamla, unga, självsäkra jag försöker ta kontakt med det jag blivit. Det är som att jag upplever mig själv igen.

Det är Dreams End. Min ungdoms hjärta, konserverat i musik.

Introt till "Death Disco". Gitarrer som fuckar mitt huvud. Trummaskinen som smiter in i skymundan, förhoppningen. Yster. Det ordet sammanfattar också vad Dreams End och deras musik är för mig. De får mig att känna mig yster. Känslan av att inte vilja/kunna/aldrig någonsin tänka tanken att ge upp.

Jag måste citera Dreams End en sista gång: "I took a chance with you, baby, du-du-du-du, took a chance with you, baby, du-du-du-du. Never knew it could ever feel this way again." Det är på alla sätt samtidigt och lika mycket en sammanfattning av mitt liv som allt annat jag ovan orerat om, för det är fan i mig tanken på att det faktiskt kan ske igen. Förhoppningar, förluster, luftslott och små drömmar som tar slut och börjar om igen. Det ska ske.

Det är Dreams End. Mitt hjärta, konserverat i musik.

as good as it gets?

ännu en bakfull lördageftermiddag tillbringar jag framför datorn, dock inte med jobbet som jag borde. jag inväntar aftonens eskapader, med förväntningar om att ha roligt, och försöker undvika förhoppningarna om att ha lite mer än roligt.

det är vid sådana tillfällen muspekaren förr eller senare rör sig mot mappen med namnet "gene".

jag har sjukt vackra minnen till gene, ögonblick så skira och upplyftande i mitt minne att jag ibland knappt vågar tänka på dem. jag har en gene-tröja som jag fått av ett av upphoven till mina vackra minnen, den börjar bli väldigt sliten nu, men jag kommer inte att sluta använda den förrän den faktiskt trillar i två stycken. gene är länken till det förflutna, och symbolen för hoppet om att det en dag ska fogas fler lika vackra minnen till paraden.

jag vet att det inte är många som håller med mig, men genes musik är för mig så bräcklig och robust samtidigt. de "rockar" ju ganska hårt ibland, men texterna och martin rossiters stämma tillåter aldrig någon vidare tyngd. det är tur, för den kombinationen vill jag aldrig vara utan.

gene var aldrig rädda för pretentionerna, på det viset påminde de kanske om till exempel the verve, men martin rossiter och de andra skulle aldrig droga ner sig och spela på det. när martin rossiter sjunger textrader som "i'm drunk for your love", "smash into my life now and hold me" eller "hold me, hold me, hold me" och sedan ylar som en sårad varg i ett utdraget "no" kan jag inte se det på annat sätt än att han måste sjunga de orden just då, att de kommer raka vägen från hans hjärta. han är vad jag förstår lyckligt gift och har två barn, och det kan glädja mig nästan bisarrt mycket att någon jag träffat i en halv minut för att få en autograf för tretton år sedan har "lyckats".

det är svårt att uttrycka gene-känslan i svenska ord, märker jag. det är väl med det som med så mycket annat, förstår man så förstår man. men jag kommer nog aldrig att sluta missionera om varför gene är världens mest underskattade band någonsin. ge dem en chans, bara. träng undan alla ord om smiths-kopior ni kanske hört, tänk bort "britpopen", öppna ditt sinne och lyssna, bara. gör det. om du är ens det minsta lik mig kommer du att bli rikligt, rikligt belönad.

eller fem minuter med dig

"if it's the last thing i ever do, i'm gonna get you."

det där är ju det jag tänker mest på, hela tiden alltid. det där med att lyckas finna det där som betyder allt igen. återigen har det varit en sådan där kväll, då det blir så jävla tydligt att det enda enda som betyder något är det som kommer efteråt.

det som kommer efter kvällen, som börjar med att man var full som aset igår. igår var en fantastisk dag, som jag skulle kunna yvas över i x antal stycken av denna text, men jag ids inte.

för idag har det åter blivit tydligt att det enda enda som betyder något är det som kommer efteråt.

jag har haft en fantastisk kväll, jag har träffat människor som betyder så sjukt jävla mycket för mig, och jag har sett dem lyckliga och ledsna, och jag har känt mig utanför, hela kvällen.

för det gör jag ofta nu för tiden, känner mig utanför. jag ska förklara varför.

det beror på att jag ser människor som har funnit sitt sammanhang. jag har inte det. jag talade med en av mina allra bästa idag, vi talade om hennnes karl. hon hatar honom, sa hon. men hon älskar honom. de connectar, de ser varandra, de förstår varandra. jag har inte haft det på länge, känns det som. jag är helt på det klara med att jag samtidigt är livrädd för det, och därmed inte släpper in det där, och på sitt sätt hittar på skäl att låta bli, tro inget annat. men det är inte bara det att jag är livrädd, det är också det att det inte hänt mig på ett tag nu.

jag är överlycklig för att det hela tiden händer mina vänner, de finner sitt sammanhang, sin karl/dam/kall. inget gläder mig mer.

men jag kan ändå känna mig jävligt misslyckad, jag talar/dricker/röker för mycket, och jag förstår inte varför folk tycker om mig så mycket som de gör.

men så kommer det kvällar som denna.

jag började med att vara aspackad när jag kom hem klockan nio på morgonen. alla och envar förstår att det är inte det idealiska utgångsläget för en god kväll tio timmar senare. så var det inte heller, jag dividerade med mig själv, kastade mig själv och min tro på mig själv mellan hopp och förtvivlan. sen kapitulerade jag inför insikten att jag är inte den som är den som stannar hemma en fredagskväll, utan jag gick hem till emma och hängde och intog ginen.

och här kommer vi till hjärtepunkten. i det mer eller mindre desperata tillstånd jag då befann mig var en höstkväll i göteborg, utan hets om vart man ska gå och med sjukt melankolisk musik på playlisten exakt vad jag behövde. cigaretten i fönstret med utsikten över masthugget, med diset som yllefilten om min själ. jag kastades fram och åter genom tio år i den här staden, ena sekunden var jag i svartedalen med jörgen samma dag vi såg easy på lolita och åkte svarttaxi hem till hisingen och hörde på radion i taxin att åtta ungdomar dött på en fest vid backaplan, andra sekunden var jag i ett flygplan över atlanten och lyssnade på blueboy i hörlurar och upplevde ett av mitt livs bästa och sämsta ögonblick samtidigt, tredje sekunden var jag på svanen och spelade barbados för svanenkidsen och det kom fram en kille och sa att jag var den sämste dj:n han någonsin sett. alltihop i ett sammanhang, sammanfattat av melankolisk popmusik, gott umgänge och den där känslan av att det nog ändå eventuellt någon gång kan ordna sig.

och soundtracket, den låten som fick mig att kliva över gränsen från melankoli till hopp, det var "(lack of) love will tear us apart" av the honeydrips.

jag tänker ibland på hur fånigt det blir att skriva saker om musiker som man verkligen känner, som man betraktar som vänner. det framstår som att man smittas av att man älskar personen bakom. och det gör jag ju, såklart. men jag vill ha det jävligt klarlagt att jag är så jävla övertygad om att jag skulle älska musiken mikael carlsson gör även om jag aldrig någonsin hade träffat honom.

jag stod där i fönstret hemma hos en av mina allra bästa vänner, jag hade en vecka bakom mig med tro och tvivel om vartannat, jag hade rökt och druckit för mycket och känt för lite, och allt som behövdes för att ställa saker och ting till rätta i mitt huvud (hjärta) var en simpel poplåt. vi tittade på videon och talade om hur mikael ibland ser lite utvecklingsstörd ut när han sjunger, vi talade om hur vi föreställde oss att han inte kunde hålla sig för skratt när de stängde av kameran efter att han såg så allvarlig ut i videon. vi talade om mikael carlsson, men vi behövde inte för en sekund uttrycka hur fantastisk låten var.

och sen tittade vi på videon som ackompanjerar "i wouldn't know what to do". och det där ordet "nästan" är överflödigt, jag dog.

nu sitter jag ensam med en halväten kebab, om tre och en halv timme ska jag åka ett tåg till borås, jag ska vara med och fira min lillebrors födelsedag. han fyller 27 och har två barn. han har sitt sammanhang, och jag ser fram emot att bli en observatör en dag till.

jag ska åka till borås, låta bli att röka och det kommer att göra sitt till för frustrationen, och jag ska se människor le, som har funnit sina sammanhang, jag ska glädjas inombords och jag ska tänka. jag ska tänka och jag vet redan exakt hur jag kommer att känna: "en dag ska det där leendet spela över mina läppar."

och, det säger sig självt, jag vet ju inte alls hur jag ska göra.

det är inget misstag

idag var tredje dagen och jag trodde verkligen att trestegseffekten skulle dyka upp, men dagens överskuggande känsla är den av besvikelse, frustration och ren och skär poänglöshet.

alla möjligheter fanns, vänner musik, fylla, kavorka. det bidde inte ens den f****ga jävla tummen.
det blev en fantastisk konsert som inte fick någon värdig uppföljning (my darling you!!), för konserten efter var ett jävla hån mot allt vad estetik och värdighet heter (nordpolen). och sen var det kört.

men det som gör att jag trots allt skriver det här är att jag hört årets cpbästa låt. den heter "human", den framförs av las vegas-bandet the killers och jag ids inte ödsla energi på att försöka uttrycka de känslostormar som rasar i mitt inre var gång jag hör den, för vad skulle det tjäna till. vid sådana här tillfällen önskar man att man vore josef storm. men, alas, det finns bara en josef. och när han får ordet, ja då blir det känslostorm. jag är inte josef, inatt har jag inte orken. men ni vet att jag kan när jag kan, och då förstår ni att när jag säger att "human" är där uppe, där jävla fucking satans uppe, då menar jag det. en annan natt, en natt när förutsättningarna håller vad de lovar på ett lite rimligare sätt än dagens pekoralfadäsblamage, då skulle jag ha kunnat skriva en så jävla elokvent rant om "human". men nu ska jag äta ostbågar och choklad, dricka cola och lyssna på "human" tills den förbannade jävla sömnen behagar ge mig en slight relief.

Att vilja hålla kvar ögonblicket då allt syns perfekt och smärtan när det visar sig ogörligt.

har börjat kolla på spung och det är ju inte det nyttigaste för en sån som jag, alla dessa omöjliga känslor som vill ut men ingenstans har att ta vägen.

läste recensionen av brideshead-filmen i gp, tog rubriken till inlägget därifrån, och tänkte att kim är ju sebastian, fast ändå inte alls, men fattar ni så fattar ni, för annars vet jag inte hur jag ska förklara.

men det som slagit mig mest det senaste är återigen robbie. köpte intensive care och rudebox en gång till, för de var billiga och det var bonus-dvd:er med. det finns dokumentärer om skivinspelning respektive turné på de där dvd:erna, och de är lika bra som nobody someday, dokumentären från 98 eller nåt, där robbie visar sin hudlöshet, humor och idioti i ungefär lika doser. jag blir alltid lite kär i robbie när jag ser den, och blev det igen när jag såg de nya dokumentärerna.

och hela avsnittet där petra fyller år och melas har köpt örhängen till henne och så kommer den där f****n och ska ta med sig melas in på toaletten, men allt "ordnar" sig på tunnelbanan det allra sista, melas trycker asken med örhängena i den däckade petras hand och ler så fint. jag vet inte, jag borde förstås sova, men det ligger en och en halv säsong av spung kvar på min dator, och jag vill ju också bara bara lyssna på robbie. beslut, beslut. ett jävla otyg.

det här går inte jättebra, jag vill inte citera några låttexter, jag vill mest bara uttrycka att robbie verkar vara en sammansatt, älskvärd och jävligt älskande person, och det låter månne lite fånigt, men jag tycker att jag känner igen mig kanske bara lite i alla fall. jag känner definitivt igen mig i hans eviga mantra om att han vill hitta en kvinna, och att han ständigt misslyckas av skäl som tycks ligga just bortom hans fattningsförmåga. kanske är det dumt att försöka så hårt, att tro så envist, kanske är det bara att slappna av och låta det komma. men hur lätt är det?

och det ständiga växlandet mellan självförtroende the size of canada och en känsla av otillräcklighet som förlamar. been there, återkommer gång på gång. fåfängan/självhatet, samma sak men inte. behovet av ensamhet men att samtidigt vara rädd för att vara ensam. allt det där blir väldigt tydligt i de här dokumentärerna, och jag kan tycka att det är oerhört imponerande att han lät dem göras, att han lät dem släppas och visas upp. det är förstås ännu ett uttryck för narcissism, men ändå.

att ständigt jaga det där ögonblicket då allt syntes perfekt, men i bakhuvudet veta att det är ogörligt, ungefär så.

Det förflutna tornar upp som en ouvertyr

Så satt jag där igen, med Jerka på ballen, och så hörde jag den igen. Låten med tre gitarrsolon, det ena bättre än det andra och det tredje som är ännu bättre. Låten som kombinerar högtravande poesi med nämnda gitarrsolon, som borde bli pretentiöst runk, men ändå inte är det. Eller jo, det är är den ju, men jag älskar den ändå.

Jag åsyftar Kjell Höglunds "Genesarets sjö".

Textraden i rubriken slog mig som en hammare i mitt proverbiala huvud innan, när jag för första gången lyckades uttyda den. Efter gårdagens blamager, en tyst stund som borde varit mycket mindre tyst på en bänk vid en hållplats i Vasastaden, en misshandlad kvinna utanför Sevvan på Järnis, amerikanskt umgänge med whisky/cola och collegefilmprat, och alkoholen, den ständiga följeslagaren. Då slog den mig verkligen som hammaren i huvudet, för samma dag som Fredrik Ljungberg - ÄNTLIGEN! - slutar i landslaget finns det få anledningar att betvivla det nötta proverbet "Det var bättre förr".

Å andra sidan vill jag ju inte vara den som är den som tycker så. Jag vill vara den som tror på sommaren, den riktiga och den proverbiala, på framtiden, för att vara mer koncis.

Jerka sade en fin sak: "Den hemliga sommaren 2008 börjar komma igång, och närma sig den magiska sommaren 2006", typ så sa han. Jag kunde inte annat än att hålla med. EM gick åt helvete, men Rippan är kvar, Varvet är kvar och ballen är där ständigt. En kung eller ett glas cola, en cigg, en ledig stund och ballen, vad mer behöver jag egentligen? Inte mycket.

Jag vill förstås ha mer, mycket mer. men det är ju en helt annan proverbial femma.

Så kanske ska jag sätta mig på balkongen, med mitt glas limonello (jag köpte det på systemet, fråga mig inte varför, du skulle bara få en massa sanningar som skulle låta som undanflykter), en cigg och sätta på "Genesarets sjö" på den bärbara cd-spelaren igen. Det räcker ju rätt långt. Jerka kommer ju också att vara där, lika säkert som amen i kyrkan, eller bonnie & clyde på svanen. Jag tror att jag gör det. Ses där, sommaren.

brand new game

igår var jag en full gräsänkling, jag ringde upp 140 spänn på två mobilsamtal till berlin och gick sen hem och åt köttbullsmackor och kollade på peep show, för att dämpa den krypande känslan av meningslöshet som oundvikligen dyker upp när man går hem ensam från ett ställe. jag var på uppåt och såg dreams end göra en kort men god spelning. jag tänkte på hur konstigt det är med nya vänner, olof och thomas och jonatan och perb, de känns så nya, men det är mer än fem år sen jag skrev den där första lilla artikeln om dem i wiwajsf#1. i samma fanzine skrev jag också (vad jag tror är) den första artikeln om jens lekman. det har ju gått tämligen olika för dem sen dess. jag och dreams end står kvar och stampar på samma ställe. jens har blivit jens med hela svenska folket och flyttat till australien. nu är han på usa-turné och han har norpat med sig micke c också, den grisen.

hur som helst, berlin.

jag ser jävligt mycket fram emot att åka till berlin, av flera skäl. flickan är det största, förstås, men det ska också bli skönt med nåt nytt, nåt som inte känns som jävla vanligt. det här är en känsla jag ofta får, känns det som, att allt är same ol, och inget känns särskilt pepp. ännu en säsong i allsvenskan, liksom. det är gött, men spännande it ain't. ska det inte bli mer? ska jag se fram emot derbyt när vi får en oförtjänt straff emot oss? ska jag se fram emot svanen nästa vecka, för att the kid kommer att göra en god spelning igen? ska jag se fram emot sommaren på balkongen? ja, det är klart som fan att jag ska.

men mest ska jag se fram emot berlin. jobba som ett svin innan dess, för att inte göra åt onödiga pengar i göteborg på saker jag redan gjort. lyssna på skivor som millencolins nya, för den påminner mig om en mer okomplicerad tid (2006, typ) och hetsa olof om att skicka nya dreams end-låtar till mig på msn. det ska jag göra. sen ska jag åka till berlin och leva ett annat liv än det jag lever här.