vem sa att jag ljög för det gjorde jag aldrig
jag har lurat mig själv så många gånger nu, att det är nu det episka, storvulna, jagnästandog-inlägget om ORUP ska in i bloggen, men aldrig kommit över tröskeln. nu är jag iaf bakis, tröttare än tom waits och samtidigt sådär lite lurvig i hövvet, så here goes ett försök iaf.
mitt första minne av orup. en svensk sommar, 80-tal. gissningsvis 89. en bil nånstans i sverige, det spöregnar, jag kan tänka mig att det var i ullared, eller kanske bara utanför en mack varsomhelst i vilken liten småstad ni vill. jag minns tracks, jag minns att regn hos mig spelades, jag minns att jag gillade det, men jag är övertygad om att jag nog tyckte att orup var alldeles för folklig för min distingerade fjortissmak, psb-lärling som jag var.
2006. orup spelar regn hos mig akustiskt på skansen, jag och e och j ser det i es säng, den och två låtar till. jag börjar nästan lipa. en fin sommar, jag ångrar ingenting. senare, höst kanske det kan kallas då. jag och micke c och nån säffle och linn i en säng på en tokfest. vi sjunger allsång, och micke bara "och den här då?" och jag med och så börjar vi exakt samtidigt, vänder oss mot varann och skrålar "Jag har hört på radion idaaaag..." fint ögonblick, orup och mina vänner. tiden dras ihop.
ett annat minne: nån sån här show som avgångseleverna håller i skolaulan i högstadiet i tranemo. det lär la också ha varit sådär 89. de tuffa killarna (anders jonsson, en gång hoppade han höjdhopp och landade på ribban mitt på juvelerna under skolmästerskapen, ingen skrattade, men alla ville, han var den typen av kille) står på rad och skolans snyggbrud i leopardlinne paraderar förbi och då står pojkarna på rad spelas och de dansar "tufft". catchy, tänkte jag. men fy fan, ska de där idioterna gilla det vill inte jag.
2006. åker till sthlm och tillbaka. linas cd-walkman har jag slarvat bort på en hylla på starke och bolund ville ha tillbaka sin. så det är kassettfreestyle och mina köpekassetter med orup. det är det känns som vi setts på det där stoppet utanför jönköping och det är t.o.m. gött att höra alla bilar tuta, för det är så jävla typiskt orup att även i låten han skrev för att hans barn kid skulle få gilla nån av farsans låtar när han var knodd så trycker han in sexuella anspelningar. det är så jävla typiskt och så jävla gött.
lollipop eller vad det kan ha hetat då 1996. jag har köpt endagsbiljett och åkt tåg bara för att manics skulle spela. de ställde ju då in förstås och när jag satt och väntade på att ersättarna teenage fanclub skulle spela var jag ledsen. de började och var så jääävla trökiga, jag blev förbannad och gick därifrån, rätt så tonårstrotsigt förstås, men det var fan tvunget. bob dylan stod och trökade sig på den andra scenen har jag för mig, men efter ett tag började orup, och jag stod där och tänkte ja, ja. sen kunde jag varenda refräng och han avslutade med en cover på kylies i should be so lucky. det var kanske då jag fattade.
2006. jag hittar ett orup-medley på nätet som jag börjar spela på varvet, och inte sen music for girls har nog en låt jag introducerat i mina vänners öron blivit så uppskattad. fem minuter eufori, varje gång.
pop#3, 1994 kanske. per hagman gjorde orup-korsord, jag har nog aldrig klarat det, men texten var fin, det var säkert där jag först hörde talas om när orup efter en konsert skrek till alla och envar backstage typ "vet du vad som hände? jag sket på mig!" för att han tagit i så under en låt. jävla bra story, jävla god kille.
2006. man hör att orups nya album är på g. man åker till sthlm för att se psb och vem står utanför och hänger efteråt? orup förstås och man ber om autograf och frågar om han ska komma och spela i götet nån gång, och han tjötar bara om sitt nya album och undviker frågan. han säger att det var synd att de inte spelade casanova in hell, en av balladerna på nya psb. man tar en autograf. framåt hösten hör man att måndag-fredag kommit, man letar på nätet, men hittar bara en röten radioversion. man köper sin första mp3:a. 12.45 kostar han, det var det värt. man blir exalterad och spontanbokar albumet för 184 pix inklusive porto så det kommer i brevlådan på releasedagen. aldrig köpt ett normalt album för det priset. det är värt det. bara att få det i lådan är värt det. det heter faktiskt. världens tredje bästa albums titel rakt av. klassiskt orup. förväntningarna är inte så högt ställda, han har ju lyssnat på britpop säger han. det spelar ingen roll. jag kräver ingenting. jag bara hoppas.
missade chansen att se orup 2005. jobbade timanställning på kronans med spången, företaget ska gå på julbord och har lagt det på julshowen som papa dee, orup och nån orkester har på eriksberg, men det finns inte biljett över till mig, för jag är bara timanställd. synd tänker jag och tackar ja till att gå på nån inflyttningsfest den dagen. senare får jag chansen att få en biljett, för nån kan eller vill inte gå på julbordet. jag tvekar nån sekund, men tänker att det är jobbigt att gå på julbord med massa människor jag inte känner och "jag har ju tackat ja till en inflyttningsfest". såklart ångrar jag mig gruvligen. jag tror inte jag gick på festen heller.
2006. får skunkmess av nicky pop: orup spelar på bengans 17.30. jag får hasta mig igenom sabrina tonårshäxan-översättningen, jag blir helt flärp i skallen av upphetsningen. det är samma dag som faktiskt kom i lådan, autograferad, men jag har inte hunnit lyssna, bara kolla på låttitlarna. det är inte så mycket folk där, medelåldern är kanske nånstans runt min egen ålder. alla sitter i trappen, och snubben som jobbar där ber oss ställa oss upp så det blir trevligare när orup kliver på. vi tycker han är pinsam, klart vi tänkte ställa oss upp. orup kommer på, såklart är där ett mongo som älskar orup över allt annat längst fram. jag säger till P-O att det är gött att det finns minst två mongon där. han tar mobilkort på en sleten 47-åring med självironiska mellansnack med lite, lite stamning. första låten är vid min faders grav och jag får tårar i ögonen när jag kör min vanliga mima-med-grej och klappar takten lätt med ena handen mot byxan.
det är en fem låtar kort konsert och på sista låten jag blir hellre jagad av vargar dansar en ung mamma bugg med sin knodd framför scenen. det är en jävligt fin liten stund. efteråt signerar han "vad som helst, inte bara skivan" och jag vill ju förstås, men det är pinsamt tycker jag. säffle möter vi i dörren, han har missat konserten, men går och får orups autograf på en varvet-flyer. jag ber honom ta en åt mig också. nu har jag tre.
mitt första minne av orup. en svensk sommar, 80-tal. gissningsvis 89. en bil nånstans i sverige, det spöregnar, jag kan tänka mig att det var i ullared, eller kanske bara utanför en mack varsomhelst i vilken liten småstad ni vill. jag minns tracks, jag minns att regn hos mig spelades, jag minns att jag gillade det, men jag är övertygad om att jag nog tyckte att orup var alldeles för folklig för min distingerade fjortissmak, psb-lärling som jag var.
2006. orup spelar regn hos mig akustiskt på skansen, jag och e och j ser det i es säng, den och två låtar till. jag börjar nästan lipa. en fin sommar, jag ångrar ingenting. senare, höst kanske det kan kallas då. jag och micke c och nån säffle och linn i en säng på en tokfest. vi sjunger allsång, och micke bara "och den här då?" och jag med och så börjar vi exakt samtidigt, vänder oss mot varann och skrålar "Jag har hört på radion idaaaag..." fint ögonblick, orup och mina vänner. tiden dras ihop.
ett annat minne: nån sån här show som avgångseleverna håller i skolaulan i högstadiet i tranemo. det lär la också ha varit sådär 89. de tuffa killarna (anders jonsson, en gång hoppade han höjdhopp och landade på ribban mitt på juvelerna under skolmästerskapen, ingen skrattade, men alla ville, han var den typen av kille) står på rad och skolans snyggbrud i leopardlinne paraderar förbi och då står pojkarna på rad spelas och de dansar "tufft". catchy, tänkte jag. men fy fan, ska de där idioterna gilla det vill inte jag.
2006. åker till sthlm och tillbaka. linas cd-walkman har jag slarvat bort på en hylla på starke och bolund ville ha tillbaka sin. så det är kassettfreestyle och mina köpekassetter med orup. det är det känns som vi setts på det där stoppet utanför jönköping och det är t.o.m. gött att höra alla bilar tuta, för det är så jävla typiskt orup att även i låten han skrev för att hans barn kid skulle få gilla nån av farsans låtar när han var knodd så trycker han in sexuella anspelningar. det är så jävla typiskt och så jävla gött.
lollipop eller vad det kan ha hetat då 1996. jag har köpt endagsbiljett och åkt tåg bara för att manics skulle spela. de ställde ju då in förstås och när jag satt och väntade på att ersättarna teenage fanclub skulle spela var jag ledsen. de började och var så jääävla trökiga, jag blev förbannad och gick därifrån, rätt så tonårstrotsigt förstås, men det var fan tvunget. bob dylan stod och trökade sig på den andra scenen har jag för mig, men efter ett tag började orup, och jag stod där och tänkte ja, ja. sen kunde jag varenda refräng och han avslutade med en cover på kylies i should be so lucky. det var kanske då jag fattade.
2006. jag hittar ett orup-medley på nätet som jag börjar spela på varvet, och inte sen music for girls har nog en låt jag introducerat i mina vänners öron blivit så uppskattad. fem minuter eufori, varje gång.
pop#3, 1994 kanske. per hagman gjorde orup-korsord, jag har nog aldrig klarat det, men texten var fin, det var säkert där jag först hörde talas om när orup efter en konsert skrek till alla och envar backstage typ "vet du vad som hände? jag sket på mig!" för att han tagit i så under en låt. jävla bra story, jävla god kille.
2006. man hör att orups nya album är på g. man åker till sthlm för att se psb och vem står utanför och hänger efteråt? orup förstås och man ber om autograf och frågar om han ska komma och spela i götet nån gång, och han tjötar bara om sitt nya album och undviker frågan. han säger att det var synd att de inte spelade casanova in hell, en av balladerna på nya psb. man tar en autograf. framåt hösten hör man att måndag-fredag kommit, man letar på nätet, men hittar bara en röten radioversion. man köper sin första mp3:a. 12.45 kostar han, det var det värt. man blir exalterad och spontanbokar albumet för 184 pix inklusive porto så det kommer i brevlådan på releasedagen. aldrig köpt ett normalt album för det priset. det är värt det. bara att få det i lådan är värt det. det heter faktiskt. världens tredje bästa albums titel rakt av. klassiskt orup. förväntningarna är inte så högt ställda, han har ju lyssnat på britpop säger han. det spelar ingen roll. jag kräver ingenting. jag bara hoppas.
missade chansen att se orup 2005. jobbade timanställning på kronans med spången, företaget ska gå på julbord och har lagt det på julshowen som papa dee, orup och nån orkester har på eriksberg, men det finns inte biljett över till mig, för jag är bara timanställd. synd tänker jag och tackar ja till att gå på nån inflyttningsfest den dagen. senare får jag chansen att få en biljett, för nån kan eller vill inte gå på julbordet. jag tvekar nån sekund, men tänker att det är jobbigt att gå på julbord med massa människor jag inte känner och "jag har ju tackat ja till en inflyttningsfest". såklart ångrar jag mig gruvligen. jag tror inte jag gick på festen heller.
2006. får skunkmess av nicky pop: orup spelar på bengans 17.30. jag får hasta mig igenom sabrina tonårshäxan-översättningen, jag blir helt flärp i skallen av upphetsningen. det är samma dag som faktiskt kom i lådan, autograferad, men jag har inte hunnit lyssna, bara kolla på låttitlarna. det är inte så mycket folk där, medelåldern är kanske nånstans runt min egen ålder. alla sitter i trappen, och snubben som jobbar där ber oss ställa oss upp så det blir trevligare när orup kliver på. vi tycker han är pinsam, klart vi tänkte ställa oss upp. orup kommer på, såklart är där ett mongo som älskar orup över allt annat längst fram. jag säger till P-O att det är gött att det finns minst två mongon där. han tar mobilkort på en sleten 47-åring med självironiska mellansnack med lite, lite stamning. första låten är vid min faders grav och jag får tårar i ögonen när jag kör min vanliga mima-med-grej och klappar takten lätt med ena handen mot byxan.
det är en fem låtar kort konsert och på sista låten jag blir hellre jagad av vargar dansar en ung mamma bugg med sin knodd framför scenen. det är en jävligt fin liten stund. efteråt signerar han "vad som helst, inte bara skivan" och jag vill ju förstås, men det är pinsamt tycker jag. säffle möter vi i dörren, han har missat konserten, men går och får orups autograf på en varvet-flyer. jag ber honom ta en åt mig också. nu har jag tre.
posted by arn at 9:50 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home